…att prata en stund med Sigrid Combüchen. Detta var tredje intervjun på fem år. (Och det är ingen överdrift att påstå att min första intervju med henne var rätt viktig när beslut skulle fattas om min andra dotters namn!)
…att prata en stund med Sigrid Combüchen. Detta var tredje intervjun på fem år. (Och det är ingen överdrift att påstå att min första intervju med henne var rätt viktig när beslut skulle fattas om min andra dotters namn!)
Förlåt, men jag kan inte låta bli. Avslutningen på texten:
”Hon tystnar och avslutar sin dubbla espresso med en sådan där kort observation som tycks vara henne oemotståndlig, en del av en absolut självklar författarpersona:
– Livet är ett resår. Det tycks som om avstånden mellan datum är långa. I själva verket är det inget avstånd alls. ”
Var det verkligen så att hon avslutade sin espresso precis när hon sa detta?
Ja, så var det absolut! Men däremot tog ju inte samtalet slut exakt där, utan fortsatte vidare, och en del som sades efter att kaffet var slut är med i texten. Intervjuer är ju sällan kronologiskt återgivna.
Haha, tack för det. Har gjort det till en liten quest att förfölja alla kaffepassager och halvfalska avslutningsmarkörer i texter. Den absolut värsta är när någon i sista pratminuset ”avslutar” vilket så gott som alltid är en lögn. 9 av 10 ”säger NN och tar en klunk av latten” är också lögner.
Jag kanske överdriver, men lite texthygien skadar aldrig ;-).
Ja, ”avslutar” är fullständigt bannlyst. Och egentligen hade jag lovat mig själv att ge fan i alla kaféinteriörer. På livstid.