Jag fick åldersångest när jag skulle fylla 20. Jag satt med min gitarr i knäet och stirrade in i en vit strukturtapet hela oktober månad 1995.
Jag försökte ibland skriva låtar på den tiden. Hela min katalog kanske uppgick, eller uppgår då, till tio låtar. Två av dem är inte enbart pinsamma. En är en väldigt smörig kärleksballad som min amerikanske kompis Ehren skrev text till. ”Alone” heter den. Och en, en enda, är bra. Den heter ”Face the fact” och är ett slags vemodig halvtemposak som kanske skulle kunna ha gjorts bra av… eh…Jon Secada? Ehren skrev texten till den också.
Well. Det var inte det jag skulle skriva om, utan åldersnojan. Den har kommit tillbaka som en molande värk. Inte något intensivt alls, men den är där. Ska inte tynga er med det, men i stället tänka på botemedel. Ett botemedel är att identifiera det som har blivit bättre i livet, det som jag inte längre behöver ägna mig åt, sådant som gör att jag inte vill bli yngre. En sådan sak: Att lägga luciaglitter på huvudet och försöka gilla tanken på att festa utomhus i kväll genom att irra runt.
