Höstens debatt om den svarta ekonomin har kännetecknats av en färg:
Blått.
Blåa politiker, visst, men också en enorm blåögdhet. En högstämdhet, ett försök att spela på ett slags moralsträngar som är betydligt tunnare än den offentliga debattens röster riktigt vill uttala.
Det sägs att ungefär hälften av alla svenskar någon gång har köpt svarta tjänster, eller i någon mening medverkat till ”svart ekonomi”. Jag gissar att siffran kan vara större än så.
Hela fotbollsvärlden på nivå strax under elit, för att ta ett enkelt exempel, är helt byggd kring svarta ersättningar. Ingen tränar ett division tre-lag i fotboll utan att ha okej betalning för det. Det är i undantagsfall som denna ersättning utbetalas som lön. Samma gäller duktiga spelare på den nivån. De får ersättning när de byter klubb. Deklarationer? Pensionsavsättningar? Förekommer – men sällan.
Så här är det. Det vet alla som har varit det minsta aktiva i den typen av föreningsliv.
Det finns heller ingen större moralisk upprördhet över det. Idrottsföreningar är nämligen något… fint. De sysslar med något som är… bra. Och om de skulle följa lagar och regler till punkt och pricka skulle de inte kunna ha en lika utbyggd verksamhet.
Samma sak i amatörmusiksvängen. Jag har – måste jag avgå nu? – ibland tagit emot småbelopp som kostnadstäckning när jag har spelat i olika sammanhang. Detta har jag till exempel skrivit om i en krönika i Journalisten. Jag brukar i mitt stilla sinne försvara mig med att de små ersättningar jag har fått i princip aldrig någonsin har täckt ens de utgifter jag har haft för hyra av replokal och släpkärror, bensin och instrumentservice. Jag går stensäkert back på att ha musik som hobby.
Summa: Det finns en bred, gråsvart ekonomi inom hobbyliv och amatörkultur i Sverige. Helt utbredd, socialt accepterad. Och det måste tas med i beräkningen när man dömer och bedömer dem som faktiskt bryter mot lagen när de inte betalar in sociala avgifter samtidigt som de lönar grannens tonåring för kvällens barnvaktsjobb.
