Sannolikt kommer jag en dag att begravas på Norra Kyrkogården i Lund. Det är standardlösningen för likhantering här. (Skillnaden mellan mig och folkmajoriteten är dock att jag ska läggas i jorden i kista för normal förmultning, alternativt efter promession. Kremering är inte aktuellt.)
Grejen är att jag inte riktigt trivs på Norra. Det känns blåsigt där. Inte alls så inramat och tryggt som kyrkogården i Grolanda, inte alls så storslaget i utsikten som i Fjärås. Inte ens sådär centraleuropeiskt dekadent med en motorväg i fyra filer på en bro över hela klabbet, det hade roat mig.
Nej, jag är inte nöjd med min troliga framtida gravplats. Jag tänker på det ibland. Jag vet inte om det gör mig till en ovanlig ateist, för hur det än är med den saken: Det är svårt för mig att tro att detta alls skulle vara mitt problem.
Nu ska jag i alla fall skjuta upp min död genom att läsa Per Svenssons nya bok ”Malmö – världens svenskaste stad”. Utkommer inom kort.
Viktiga tankar som du delar; det där som händer oss efter hjärtats sista slag. Dels för att inte efterstående ska hamna i tvivel om vad vi önskar. Men även för att själva funderandet och ”råddandet” gör tiden som levande mer hel. Minmerar det ängsliga förträngandet över något som kommer till oss alla. Själv så har jag ett testamente där min sista vilja är att bli strödd för vinden, i havet.
Har promession blivit godkänt än? Jag vet bara om att det blev lite kaosartat när en man som legat nedfryst i väntan på promession i nio år skulle tvångsbegravas på kyrkogården där jag sommarjobbade.
Själv vill jag ha regn och säckpipemusik.
Peter F: Folk borde ta en halvtimme och skriva något, det underlättar så för andra.
Gustav: Fortfarande inte godkänt, tyvärr. Men det kommer, det måste det göra.
Vad har du emot kremering, om man får lov att fråga så närgånget?
Själv önskar jag mig Thelonius Monk Septets version av Abide With Me på min begravning, i övrigt är det inte så noga.
Jag tänker att vi redan bränner för mycket fossila grejer här på planeten bara… Jag vet inte om min kropp räknas, men det beror väl lite på hur mycket jag hinner förvandlas innan jag dör… 🙂
Tibetansk lufrtbegravning för mig tack. (styckas och läggas ut till gamarna) Det måste väl ändå vara det mest miljövänliga?
Som boende i Malmö-Lund har du väl ett större urval än Norra? Du kan väl ligga på Östra kyrkogården eller vid Gustav?
Gillar ingen av dem heller, och så vill man ju tänka att det ska vara nära där man bodde och där familjen finns… om den finns kvar där… Jag tror tyvärr att Östra i Lund, snarare än den i Malmö då, är full också…
Men stopp & belägg. I andra sammanhang är du så ivrig med att påstå att MalmöLund är en och samma region, för att inte säga samma stad, och att man kan ta sig mellan Lund och Malmö snabbare än mellan Oden- och Gullmarsplan. Typ. Hur ska vi ha det? 🙂
I så fall: stadsregionen har massor av fina kyrkogårdar. Jag vet, jag har jobbat på sju-åtta stycken. Krattat gångar i Husie. Skyfflat jord ner i gravar i Oxie. Borrat håll för bebis-urnor i Västra Skrävlinge, Rensat ogräs på den ännu inte invigda nya kyrkogården i Oxie. Fällt träd i Sallerup. Suttit med laptopen på St Pauli Norra. Läst recensionsböcker på St Pauli Mellersta.
Aha, det här måste vi prata mer om! Jag älskar kyrkogårdar.
Vad det gäller stadsdelarna – jag kan ju inte vara så rabiat i min enstadspolitik att jag tvingar den på mina barn. I så fall kommer de att göra revolt och bosätta sig på Linero och aldrig lämna området…
Andreas, det är ju de andra som begraver dig, de får bestämma, när du är där är spelet över, har du varit snäll så lägger de ner dig där det är lätt att minnas diog, annars inte.
Haha, vi, eller en del andra, får se…