Lite efterdyningar

Det var, förstås, en fantastisk dag på jobbet i torsdags. Min första känsla när Englund sa Tranströmer var ändå besvikelse.

Fan vad lätt det blir nu.

För en omskolad lokalreporter som jag så är det inte sällan själva racet som är lockelsen. Att lösa en konkret och svår uppgift på kort tid. När Engdahl sa Jelinek, till exempel. Det var svårt. Vem kan något om Jelinek? Var bor hon? Vem älskar henne? Vem i hela friden kan ha legat bakom det här? Hur syr man ihop ett fantastiskt paket? Och så vidare.

Nu visste man: Alla svenska tidningar kommer att vara hur bra som helst på det här. Det finns tusen möjliga ingångar och ingen enda är fel. Alla är glada.

Sedan svängde känslan. Det här priset är ju rätt!

Jag satte mig genast och skrev den här krönikan, om mina telefonsamtal med Monica Tranströmer. Den blev fin, och den blev något som ingen annan hade. Sedan en vanlig nyhetsartikel med internationella reaktioner, inga konstigheter. Och så slutligen en ”berättat för” med pianisten Hans Pålsson, som fick tjäna som både personligt vittnesbörd och lokal vinkel.

I Sydsvenskans niosidiga Nobelpaket fanns massor av godis – också en text av författaren Kristian Lundberg, helt kort, där han berättar om hur han mordhotades efter att ha skrivit en Tranströmerkritisk recension. Samt säger det förbjudna denna dag: Tranströmer förtjänar inte priset. Ändå är Lundberg erkännsam. Ett underbart salt att strö i allt det sockriga.