Troskyldighet, och något om att verkligen inkludera

Man kan läsa Rickard Söderbergs saktmodiga och rimliga frågor till Annie Lööf om man är intresserad av kulturens status och upphovsrättens principer.

Annie Lööf, ja. Jag är mycket spänd på vilka politiska resultat som det nu kommer att krävas att hon uppnår, för att matcha genomslaget vid genombrottet. Det är lite som med Carola: hyllas man så stort som så ung, så väntar trettio år av korrigering sedan. En förväntan etableras som aldrig någonsin blir möjlig att möta.

***

Det blev av först under tisdagen att jag läste Bonniers nya storsatsning – för det får man nog kalla den – Icon. Icon är ett tjockt magasin med svårartat Filter- och Monocle-komplex, underbart papper samt en hel del bra journalistik.

Den kommer nog inte att överleva så länge.

För mig som reporter är den ett slags journalistisk pornografi: Här finns alla de där feta grejerna man vill göra själv. Men för vanliga läsare? Jag är väldigt väldigt osäker. Den kan vara för exkluderande, den kan vara lite för mycket ”kolla så coolt detta är som du aldrig kommer i närheten av”. Bilden från den där takbaren i Istanbul fyller mig med en vanlig känsla, en känsla som jag har under hela bokmässan varje år:

Det pågår någonting roligare någon annanstans.

Och jag missar det.

Jag är inte bjuden.

Jag är för dum eller ohipp eller godtrogen för att förstå vad som pågår bakom min rygg.

Undrar varifrån den känslan kommer. Jag har den inte bara under bokmässan eller när jag läser Icon, jag har haft den i hela livet.