”Men du är lite… såhär eller?”
Det är en förläggare som frågar. Hon gör en vågrörelse med handen, en mjuk och försiktig sinuskurva, för att uttolka vad jag menar när jag säger att jag mår bra men saknar ungarna och Lisa och vill hem och liksom inte är riktigt glad just då.
Ja, säger jag, det är jag nog. Mer och mer.
Förläggaren ägnar sig åt lågintensiv litterär raggning på mig. Det är så hon uttrycker det, sedan något år eller vad det är. Detta gjorde och gör mig glad och smickrad. Hon vill alltså i största allmänhet ge ut en bok som jag skriver, jag vet inte om det är noga vilken bok det är egentligen, och jag säger att jag har en förläggare som jag inte vill vara utan eftersom han är så fantastisk, samt att jag förstås lyssnar om det finns en konkret idé men NEJ, jag skriver ingen roman, har inga sådana ambitioner, har ingen som helst aning om hur man gör, vet inte hur man skriver den enklaste av dialoger. Längtar framför allt inte. Det är en sak som jag i alla fall vet om böcker: ska man skriva en, så måste man vara väldigt säker på att man vill.
I morse tog jag mammas och pappas fina bil, som råkade stå parkerad hos min syster på Hisingen, och brände iväg till Borås där jag träffade en mycket speciell man för en intervju till Carolaprojektet. Sedan tillbaka. Det gick för fort, men den är så ljuvligt tyst och liksom responsiv, den där bilen. Lyssnade på Filosofiska rummet om att vara gravid. Parkerade, pratade en stund med min syster och min systerson, som lutade huvudet in mot min axel lite när jag gav honom en kram.
Åter på mässan konstaterade jag att mitt seminarium med Rikard Wolff skulle hållas i den största kongresshallen. Rimligt. Han är folkkär. Vi hade inte träffats förut, bara helt kort före, men det gjorde inget. Han tog av sig huden. Han svarade på mina frågor som om han utan att tveka stack ner näven i sin egen kropp och tog ett bastant tag om den sanning han kunde hitta. Hans röst darrade och han svalde hårt av rörelse när han talade om sin dotter, som är nästan på dagen lika gammal som min äldsta. Han har en kronisk lungsjukdom och jag frågade om han är rädd för att dö. Det är han, men vi träffade dock ett avtal om att skjuta upp denna död och ses på exakt samma plats på Bokmässan 2036, då han är 78 år och har skrivit del två i memoarerna. Vi tog i hand på det till och med.
