en beklämmande text som har fått stor spridning i social medier. personligen förödmjukas jag, rödlätt och blek med intresse för kläder, inte heller sällan. ”bög” säger någon då jag har färggrann kavaj eller så blir det som häromsistens, då jag bar tweed och fotbolls-halsduk, att en busschaufför betjänade mig på engelska (!). visst är det lättare för mig att smälta in, solarium och hårfärgningsmedel finns ju, och det är ju ingen som tvingar mig att bära de kläder jag bär men jag tror att vi alla blir dömda genom vårt utseende oavsett hur vi ser ut. mitt boktips på ämnet blir owen jones bok ”chavs: the demonization of the working class”.
När jag rakade skallen för första gången – det var längesen, jag skulle på maskerad i april och gick som påskägg – upptäckte jag att jag plötsligt blev lite ”hårdare” bemött av många. Jag såg tydligen inte lika snäll ut längre.
Är det inte en aning överdrivet att vilja dö en gång i veckan för det där och låta det ta så stor plats? Indy har så rätt om att vi alla bedöms efter utseendet. Ska jag erkänna något? Jag vet att det är fel, men när jag ser någon med utpräglad hockeyfrilla tror jag han är primitiv. Ugh-ugh-stenyxa-i-skallenprimitiv. Nu rodnar jag. Jag tror nämligen inte alls på att döma människor efter utseende eller smak. Minns när jag delade rum på bosniskt BB med en Gordana som ringde runt till halva Tuzla och berättade om sin ”svåra” förlossning och inledde och avslutade varenda mening med orden ”Jooooj, katastrofa!” Hon läste en serbisk tidning i tabloidformat med stora svarta rubriker och titeln Ögonvittne. Varenda ny patient i vår sal serverades historien om hur hon inte fått kejsarsnitt fast hon bad om det och hon ratade sjukhusets omsorgsfullt tillagade mat för att beställa vidriga kalla hotdogs invirade i fet margarindeg. Vilket förakt jag hade för henne! Typiskt då att just hon blev min barmhärtiga samarier. Det var hon som för varenda nyfiken nykomling förklarade vem jag var, varifrån jag kom, att jag inte gärna pratade och att jag hade fått en flicka. Varenda detalj drog hon i mitt ställe, bjöd mig på sina avskyvärda korvcroissanter och bemötte mig ständigt med moderlig hjälpsamhet.
Liknande saker händer gång på gång, men lär jag mig? Nej. Jag dömer och bedömer utifrån det yttre. Men asiatiskt utseende har jag aldrig kommit på tanken att döma någon efter så det var mig en nyhet. Och som sagt, det är inte begränsat till etnicitiet.
en beklämmande text som har fått stor spridning i social medier. personligen förödmjukas jag, rödlätt och blek med intresse för kläder, inte heller sällan. ”bög” säger någon då jag har färggrann kavaj eller så blir det som häromsistens, då jag bar tweed och fotbolls-halsduk, att en busschaufför betjänade mig på engelska (!). visst är det lättare för mig att smälta in, solarium och hårfärgningsmedel finns ju, och det är ju ingen som tvingar mig att bära de kläder jag bär men jag tror att vi alla blir dömda genom vårt utseende oavsett hur vi ser ut. mitt boktips på ämnet blir owen jones bok ”chavs: the demonization of the working class”.
När jag rakade skallen för första gången – det var längesen, jag skulle på maskerad i april och gick som påskägg – upptäckte jag att jag plötsligt blev lite ”hårdare” bemött av många. Jag såg tydligen inte lika snäll ut längre.
Är det inte en aning överdrivet att vilja dö en gång i veckan för det där och låta det ta så stor plats? Indy har så rätt om att vi alla bedöms efter utseendet. Ska jag erkänna något? Jag vet att det är fel, men när jag ser någon med utpräglad hockeyfrilla tror jag han är primitiv. Ugh-ugh-stenyxa-i-skallenprimitiv. Nu rodnar jag. Jag tror nämligen inte alls på att döma människor efter utseende eller smak. Minns när jag delade rum på bosniskt BB med en Gordana som ringde runt till halva Tuzla och berättade om sin ”svåra” förlossning och inledde och avslutade varenda mening med orden ”Jooooj, katastrofa!” Hon läste en serbisk tidning i tabloidformat med stora svarta rubriker och titeln Ögonvittne. Varenda ny patient i vår sal serverades historien om hur hon inte fått kejsarsnitt fast hon bad om det och hon ratade sjukhusets omsorgsfullt tillagade mat för att beställa vidriga kalla hotdogs invirade i fet margarindeg. Vilket förakt jag hade för henne! Typiskt då att just hon blev min barmhärtiga samarier. Det var hon som för varenda nyfiken nykomling förklarade vem jag var, varifrån jag kom, att jag inte gärna pratade och att jag hade fått en flicka. Varenda detalj drog hon i mitt ställe, bjöd mig på sina avskyvärda korvcroissanter och bemötte mig ständigt med moderlig hjälpsamhet.
Liknande saker händer gång på gång, men lär jag mig? Nej. Jag dömer och bedömer utifrån det yttre. Men asiatiskt utseende har jag aldrig kommit på tanken att döma någon efter så det var mig en nyhet. Och som sagt, det är inte begränsat till etnicitiet.
Men hjälp så långt det blev!
Men viktigt. Jag älskar dina kommentarer här. Tack! Fortsätt alltid!
Det var trevligt sagt, tack tack:)
Jag läste den här artikeln, där det hävdas att Patrik Lundberg har hittat på de här rasisthistorierna:
http://adacta.motpol.nu/?p=410
Patrik Lundberg känns inte helt trovärdig, om du frågar mig.
Tja, att kritvita personer påstår att alla upplevelser av oacceptabla påhopp är inbillade, det är en särskild delgren i den sport som kallas rasism.