De sex stora

Eftersom jag jobbar mycket över hela landet, och besöker Stockholm nästan varje vecka, så träffar jag förstås folk från andra medieföretag – tidningar, tv, bokförlag, allt sånt. En vanlig fråga är:

Är det inte lite tråkigt att jobba på en tidning som inte har nationell spridning?

Frågan ställs givetvis bara av folk som har sin bas i Stockholm. Men jag kan förstå den ändå: Jag minns hur det var att arbeta på Dagens Nyheter. Den tidningens namn öppnar helt enkelt dubbelt så många dörrar. Så funkar det, och det är bara rimligt.

Men grejen är att Sydsvenskan har en spridning den aldrig tidigare har varit i närheten av. Tack vare internet, tack vare sociala medier, diskuteras Sydsvenskan för både kvalitet och enskilda jobb hela tiden.

Än viktigare är detta:

Varje dag finns det sex svenska tidningar som kan vara bäst på en stor grej. Ett Nobelpris, ett vm-guld, en katastrof, en tioårsdag av en terrorattack. Dessa sex tidningar är Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan och Expressen. Det finns andra bra tidningar i landet också, men ingen som vid ett enskilt tillfälle mäktar med att vara bättre än samtliga de sex jag just nämnde.

Att få tillhöra en av dessa sex redaktioner ger en känsla av att vara med och spela med och mot de bästa. För mig skulle det vara rätt svårt, rent känslomässigt, att inte spela i den ligan. I varje fall just nu. (Jag har inte sett alla sex tidningarna än i dag, bara tre av dem, men Sydsvenskan är bäst hittills på 11 september-minnen. Fast kvällspressen brukar vara ruggigt vass på sådant och särskilt bra på både bilder och tonträff i känsloläget. De kommer båda att vara lysande i dag. Ska bli roligt att gå ut och fika med dem på bordet sen.)

Det finns alltid en risk att hemfalla åt regional bitterhet riktad mot Stockholm. Det är ett särdrag som odlas med särskild framgång i Göteborg, och det är extremt viktigt att inte börja göra det här också. Men visst kan jag känna den ibland. Det finns en massa människor som inte vet hur otroligt speciellt det är att få leva och verka i Malmö-Lund. Det finns en massa människor som blir förvånade när de träffar mig på gatan i Stockholm, eftersom de inte fattar att jag tar mig dörr till dörr på ungefär fyra timmar, och att den ansträngningen är försumbar. Det finns ”mediesäljare”, jag har själv pratat med en, som utgår från att DN och Svenska Dagbladet har större hushållstäckning i Malmö-Lund än Sydsvenskan, när verkligheten är den att Stockholmstidningarna kanske har några få procentenheter sammanlagt. Och det finns förstås människor som inte läser Sydsvenskan, men som borde göra det.

Sofia Nerbrand, tidskriften Neos grundare, har flyttat till Skåne med sin familj. När vi träffades berättade hon otroligt underhållande om reaktionerna i hennes kretsar av journalister, politiker och pr-folk. Men… vad ska du jobba med Sofia!? Hur ska det gå!?

”Jag tror nog att folk jobbar i Skåne också”, sa hon.

***

Och det gör vi förstås. I dagens tidning finns en intervju med Nathalie Djurberg och en med Linda Boström Knausgård, som huvudsakligen handlar om henne och inte hennes man, vilket kanske kan pigga upp, och i går fanns en riktigt bra och förbannad j’accuse av Joumana Haddad, som skriver från Sydsvenskan med bas i Beirut. Jag fick översätta, och undrar förstås hur mycket av hennes skribentsjäl som går förlorad – hennes bildspråk är galet yvigt, och jag kunde inte förmå mig att låta ett ”som en fjäril med sylvassa naglar” få stå kvar… Det var kanske fel.