…kan jag hoppa över, eftersom jag för rätt längesen läst och i allt väsentligt glömt Nadine Gordimers ”Min sons historia”. Vidare i stället till år 1990 och Octavio ”Öset” Paz.
Innan jag tog mig an detta stolleprojekt var min enda relation till Paz ett väldigt tydligt minne av Sture Allén då han i egenskap av Akademiens ständige sekreterare talade om vem som hade fått priset. Han möttes av ett stort och kollektivt ”neeej”, en omedelbar besvikelse från massorna utanför den där dörren som fick honom att reagera med stress. Man såg det i blicken.
Hur det nu var med besvikelsen är diktsamlingen ”Vid världens strand” – ett urval komponerat av Artur Lundkvist – ett fint stycke gammaldags lyrik. Den räckte lagom för en flygresa, ett sådant där timslångt tidsrum som inte duger till mycket annat.
Paz slår mig som den siste traditionellt högstämda poet som fått priset. Extremt överlastade metaforer, pompösa teman och ett anspråksfullt tonläge – allt som Szymborska inte är. Men jag kan tycka om det ändå, som ett slags påminnelse om hur det var att läsa litteraturvetenskap. (”Oändliga droppe där tiden speglar sig och mättas… Och vattnet klär av sig och hoppar ur sin bädd” – ja, ni fattar…)
