Det är på sätt och vis rätt hopplöst att läsa dramatik. Att sitta där med ett manus där repliker trängs med regianvisningar och knapphändig scenografisk information, och ändå se litteraturen i det – jag antar att det som mycket annat kräver träning. För mig, som inte är särskilt van att läsa på det sättet, blir det alltså lite som ett litterärt träningspass.
Men när man tar sig an Derek Walcott blir det luftigare, rakare och lättare än när man läser mycket annan dramatik. Han har en otroligt fin replikkänsla, och i ”Sista karnevalen” gestaltar sig rollfigurerna tredimensionellt från pappret, helt utan vidare.
Den version av ”Sista karnevalen” som jag hittade på Lunds stadsbibliotek är en specialutgåva, en version som utarbetades med stora ändringar för en uppsättning som Walcott själv gjorde på Dramaten i Stockholm 1992 – själva vinnaråret, men innan vinnaren var känd. (Precis sådant som får en att undra över Akademiens förmåga att i förväg hålla helt tyst.)
Derek Walcott är också lyriker, och kanske oftare hyllad som sådan. Men hans inflytande över sin samtida litteratur, hans ryktbarhet efter Nobelpriset, om man undantar ”The capeman”, den där musikalgrejen han gjorde med Paul Simon? Jag tror nästan noll.