Mer grejer från helgen som gick: jag har pratat med Jan Scherman, och han pratar verkligen, ett roligt intervjuobjekt. Sedan skrev jag helt kort om en av mina favoritförfattare, eller i alla fall författaren till en av mina favoritromaner, Åsa Nilsonne. Snällt eller inte snällt? Ja, både och då kanske.
Det är inte alla förunnat att välja den mest konstnärliga banan. Kanske behövde hon kunna betala hyran?
Sant, men njae, hon är läkare och professor vid Karolinska också, så det är lugnt…
..hon är alltså smart. Kan ju också vara så att det är mer förenligt att skriva en deckare om man nu både är läkare, professor och författare… kanske inbillar mig men det kan ju bara så att det är lättare att skriva en deckare utefter en given ram. Blir som att skriva vetenskapliga artiklar, de har en form och så fyller man formen med innehåll. Har man gjort en vet man liksom hur man skall göra….
Men har du läst hennes ”deckare”?
De är ju superbt bra. Enda svensk deckarroman att jämföra med möjligen Arne Dahl/Jan Arnald.
Jag har läst den som jag tror är nummer två i serien om polisen M Pedersen. Den var utmärkt, såvitt jag kunde se, men… deckare finns det ändå så många. ”Smärtbäraren” är en riktigt originellt uttänkt och språkligt briljant gjord roman. Den gav ändå ett löfte om något mer, jag har alltid känt så. Men det är ju inte för sent!