Fritösfiasko

Vi är några stycken som brukar träffas och umgås och laga mat. Vi friterar alltid något. Små nätta fjärsingfiléer som vi serverade som förrätt en gång, skotskt vansinne med Mars och Snickers till efterrät en gång – och i går, aptitretarnas aptitretare: friterat SMÖR.

Jag skojar inte. Friterat smör vann något slags pris för bästa matinnovation på en stor mässa i Texas härom året. Så jag googlade lite, hittade ett rakt och enkelt recept, räknade om kvantiteterna på grammet när med oumbärliga Online Conversion och skred åstad.

Det blev så äckligt.

Det blev så sanslöst äckligt.

Förmodligen kan det mesta skyllas på kocken. Men bollarna blev väldigt salta på ett obehagligt sätt, och grundförutsättningarna – dels att bollarna måste vara frysta, dels att de måste friteras väldigt snabbt för att inte bara smälta bort – verkade mot varann. Alla kulor jag prövade hade rinnig yta och iskallt, stenhårt inre. Trots att jag snarare gjorde dem något mindre än vad receptet föreskrev.

Till nästa gång (det blir ingen nästa gång, men för lärdomens skull då) gäller lägre fritöstemperatur, ännu mindre bollar, inget som helst extra salt och framför allt: stor utfegning med färdig frityrsmet på påse, snarare än det manuella preppandet som jag under stort kladdande och med tveksamt resultat ägnade mig åt den här gången.

I desperation försökte jag fritera den sista bollen riktigt länge, en minut i stället för de stipulerade femton sekunderna.

Den kom upp rund och fin och gyllene, och jag tänkte mig äntligen det rätt tempererade smöret flyta ut över tungan – bara för att konstatera att bolljäveln var tom. Smöret hade så klart smitit ut i den minimala glipan min usla panering hade lämnat, och lämnat en en lätt boll av ingenting som smakade fiskpinne.

Sällskapet tröstade med att det här i alla fall kan få komma med på en sån där lista av tusen saker att äta innan man dör. Jaha. Sätt upp det som nummer niohundranittionio i så fall; risken att du mular när du sätter i dig det här är ju uppenbar.