Kenzaburo Oe har funnits i min bokhylla sedan 1994, ser jag på anteckningen på titelsidan. Jag bör alltså rimligen ha fått ”Tid för fotboll” i födelsedagspresent eller julklapp samma år som han fick Nobelpriset.
Jag har inget minne av att jag någon gång under de tretton år som har gått ska ha försökt läsa den. Nu gjorde jag det, jag, nobellitteraturens Sisyfos, och stenen har rullat rakt tillbaka och ner över mig. ”Tid för fotboll” berättar om ett slags revolutionär händelseutveckling vars sensmoral möjligen är att våldet alltid ligger människan närmare till hands än vad vi vill tro. På så vis är den kanske lite släkt med Pamuks ”Snö”. Men det finns en avgörande skillnad: ”Snö” var bra.
Att läsa ”Tid för fotboll” var som att se en cricketmatch. Jag förstod inte spelet, och det fanns inget moment som lockade mig att försöka så mycket heller. Alltså kan jag, där jag satt och längtade efter sidan 320, knappast ha uppfångat de undertexter som eventuellt finns i den här boken.
Men det kan ju vara som i Seinfeld:
Elaine: ”Maybe there’s more to Newman than meets the eye?”
Jerry: ”No. There’s less.”
