De senaste två veckorna har jag gjort en tjurrusning i min att göra-lista. Jag hade tröttnat på den, hade sett vissa uppgifter där blixtra förbi för många gånger för att jag ens skulle komma ihåg vad anteckningen egentligen betydde.
Nu finns bara två gamla punkter kvar, gamla och mögliga. Jag kan ta dem i dag och i morgon, och vet vad som kommer sedan: Vafan! Var det allt!? Vad jag ska jag göra nudå? Jag är mycket primitiv. Som en greyhound bakom en mekanisk kanin. Får man väl tag på bytet känns själva springandet inte så meningsfullt sen.
Oh well. Tills vidare, en fin illusion: Måndag kommer att kännas som början på resten av mitt liv.
***
Roa er så länge med Glenn Hyséns bögskämttweet från Sveriges landskamp mot Finland – det är som från en annan tid, och, tror och hoppas jag, ett kvitto på en stark relation mellan far och son. Och ingen, säger ingen annan i hela landet, skulle komma undan med samma sak…
Om er smak är mer sofistikerad, läs The Guardian om människors omättliga digitala habegär. Som den geniale Louis C K brukar säga: ”Like, how quickly the world owes him something he knew exsisted only ten seconds ago.”
