Engelska på två sätt

Jag har en teori som jag egentligen kanske borde orkat skriva en lång kultursidesartikel om. Eller ja, det är kanske inte för sent, bara för att jag tänker blogga den i några slarviga meningar här och nu.

Men apropå vad jag skrev i förrgår om ett slags svårighet för mig personligen att tycka om brittisk lyrik – jag tror att det är så här:

Svenskar är uppfödda med det engelska språket. Vi överskattar generellt vår kapacitet att skriva, läsa, tala och förstå engelska, men vi är ändå duktiga.

Av kulturella skäl – delvis men absolut inte bara generationsbetingat – hamnar vi snart på endera sidan Atlanten i vår språkgemenskap med engelskan.

Jag för min del är mycket mer nordamerikan än britt vad det gäller hur jag pratar och läser. Helt naturligt, eftersom jag har tillbringat nästan två år i Nordamerika. Denna smak eller riktning går sedan igen i själva kulturkonsumtionen: Jag föredrar ofta nordamerikansk musik, litteratur, film, konst och mat före brittisk.

Nästan alla svenskar trillar ner på endera sidan där, ofta innan de är tjugo år gamla ens. Och sedan är det nästan omöjligt att kravla sig över. När mötte du senast en passionerad anglofil som också älskar att äta enkilosstekar i New Mexico? Eller en Ivy League-romantiker som samtidigt älskar att lalla runt i West End och se den pjäs han råkar få plåtar till i trygg vetskap om att få saker nånsin är riktigt dåliga på de där teatrarna?

Jag borde som sagt kanske tänka efter lite och skriva något riktigt om det här.