Wislawa Szymborska är ingen dum start för den som inte är van lyrikläsare men ändå vill närma sig något begripligt, levande och kommunicerande. Jag minns med viss irritation hur kritikern Mats Gellerfelt stod i tv och frustade av en ilska som mer än något tycktes spelad, just då Szymborska hade fått sitt pris.
”Det här ska ju vara VM i litteratur”, vill jag minnas att han sa. Uppbragt.
Okej, vi säger det, att det är VM i litteratur. Jag har i så fall inga som helst invändningar mot att Szymborska vann mästerskapet år 1996.
Hennes samling ”Utopia”, med fint förord av Lars Kleberg, blev min läsning. Översättaren Anders Bodegård har ofta hyllats. Utan att kunna någon polska får jag intrycket att han är väldigt, väldigt ömsint när han tar sig an de här texterna. Diktjaget möter svärmor i ”Född”, och det börjar så här:
”Så detta är hans mamma.
Den där lilla kvinnan.
Den gråögda anstifterskan.”
I dikten ”Begravning” samlar hon begravningsgästernas repliker, lösryckta. ”Gissa hur mycket med lackering och allt” är den bästa.
Blir hon någon gång storvulen så är det med ironisk ton:
”Jag tror på den darrande handen,
jag tror på den ödelagda karriären,
jag tror på åratals bortkastad möda.
Jag tror på hemligheten som tas med i graven.”
Eller så tar hon en oväntad väg ut, som i följande högaktuella rader:
”För sådana som tänker är inget heligt.
Fräckheten att nämna sakerna vid namn,
lössläppta analyser, otuktiga synteser,
vild och liderlig traktan efter nakna fakta,
vällustigt vidrörande av retande teman,
sammanlagda åsikter – det är deras grej.”
Så, precis så, skriver hon.
