I något sådant där hopplöst topplisteprojekt – ovanligt ambitiöst var det, med författare från 54 länder i juryn – kvalade José Saramagos ”Blindheten” in bland världens hundra bästa böcker.
Jag köper det rakt av.
Möjligen har jag läst tio romaner som är bättre, fler kan det inte handla om. Det är heller inte särskilt vanligt att jag blir så fängslad av en berättelse att jag fysiskt inte lägger den ifrån mig förrän jag är klar. Men så var det den här gången. Jag var hungrig, törstig, kissnödig och trött.
Min pappa, som är en av Saramagos stora beundrare, nästan varnade mig för ”Blindheten”. Han ville inte ens riktigt prata om den.
”Du tyckte den var så hemsk”, säger mamma, och pappa hummar instämmande.
Och så kan den läsas. I korthet: ett land, möjligen en hel värld, drabbas av en snabbt eskalerande blindhetsepidemi. Om alla människor förlorar synen samtidigt rasar världen mer eller mindre samman. Ingenting fungerar längre. Matproduktion och mänsklig värdighet, för att nämna två saker.
Samtidigt är ”Blindheten” en hoppfull berättelse. Vi får följa en liten grupp människor, de första blinda, i deras kamp för att återskapa idén om solidaritet och värdighet. Berättelsen om dem är det verkligt stora i detta.
”Blindheten” ska filmatiseras med bland andra Daniel Craig och Julianne Moore i huvudrollerna – två av mina absoluta favoriter, vilket gör att det blir svårt att göra det klassiska, nämligen avstå filmen för att inte riskera att förstöra minnet av boken.