(För nytillkomna tittare: Jag har gett mig fan på att läsa alla Nobelpristagare i litteratur. Jag bloggar om framstegen på denna plats.)
Ska man läsa Günter Grass så måste man börja med ”Blecktrumman”. Det är sällan Nobelvinnarna har en så kraftfull debut i bagaget – men i fallet Grass är det nog inte kontroversiellt att påstå att han aldrig lyckats överträffa ”Blecktrumman”, som kom redan 1959, och som blev en internationell succé både i kritikerkretsar och kommersiellt.
Den är alltså ett storverk, i bemärkelsen ett stort verk, ett stort A i författarskolan. Men är den läsbar för det?
Jag tycker inte det. Jag plågade mig igenom den. Trots den ostentativa storslagenheten, trots de eleganta parallellerna, trots den uppenbara ambitionen att fånga samtidshistorien i Europa, kunde jag inte glädjas åt den här berättelsen. Jag menar, I get it. Men det betyder inte att jag gillar det, att jag blir gripen, att jag ser nya samband, att jag vill veta mer, att jag dras in i en parallell värld. Jag ser bara ett krystat flöde, och längtar i stället efter den av många omdömesgilla rekommenderade Saramago – som kommer härnäst.
