Gao Xingjian hade inte fått Nobelpriset utan Svenska Akademiens sinolog nummer ett (det finns nog bara en) Göran Malmqvist. Han är också översättare av Gao till svenska. Till den omtumlande ”En ensam människas bibel” har han skrivit ett lysande förord. Han har förstått exakt vilken guidning den genomsnittlige läsaren behöver för att ta sig an de kinesiska sammanhangen och de språkliga svårigheter som uppstår när berättelsen flyttas mellan två så fullständigt från varandra vända språk.
Och själva berättelsen? En självbiografisk växlingshistoria, där den kanske sextioårige Gao gör desperata försök att hitta kraft och lycka i den sekund han lever samtidigt som han berättar för sin älskarinna om sina minnen från det kollektiva vanvett som Mao kallade ”det stora språnget”. (Massmord, bildningshat, socioekonomisk kollaps som politisk idé, ni vet, sådant som borde vaccinera alla estetvänstergymnasister för gott.)
Det är en stor roman, lysande berättad och i själen omskakande. Bland de absolut bästa Nobelvinnare jag har läst.
***
Jag intervjuade förresten Nigella Lawson nyss. Det var väl inte min finest hour, uppriktigt sagt.
