Det blir svårt att inte skriva om det i dag: Tjugo år sedan min bäste vän Henrik G, nästan tolv, dog i en bilolycka tillsammans med sin pappa. Eller, ja, Henrik levde i några timmar efter krocken, och dog egentligen på andra sidan midnatt, den trettioförsta. Men de dog ju ihop.
Jag är inte säker på om det någon gång har gått en vecka utan att jag har tänkt ganska mycket på Henrik. Enstaka dagar har det absolut funnits, men nog aldrig så mycket som en vecka. Henrik finns med i båda mina böcker, ibland som bärande tema för texter, ibland i en enstaka formulering, och alltid i vem jag är.
Det går kanske inte riktigt att påstå att jag saknar honom längre – hur skulle vi prata med varann om vi fick chansen igen? Men han fattas mig, så kan man kanske säga det. Fattas mig gör han verkligen.
