Bohuslän, Dalsland, Norge

Norrland börjar i Dalsland, det kunde jag konstatera redan då jag besökte Litteraturdagarna i Ed tidigare i år.

I fredags reste jag samma väg, men vidare förbi Ed – det är en storslaget där, vyn ut över sjön är andanurtagande i brist på ett vettigt översatt ord – och in i Norge, till Sarpsborg. Dimma. Fullständig ödslighet. Inte en kraftledning ens. Snötäcke, men inte mobiltäcke. Där järnvägen har sprängts fram genom halvhöga kullar känns passagen väldigt trång, som om graniten nästan skulle skrapa mot NSB-tågets fönster/vindu. (Han sa så, konduktören, när han hasplade ur sig de vanliga fraserna. Han bytte ut de viktigaste orden för att inte behöva ta allt på båda språken, man hörde hans snedstreck.)

Om det är något jag är tacksam för med den här boken så är det miljöerna den tar mig till. Kamerun och San Francisco och Sarpsborg har så lite med varandra att göra. Nu får de ett samband i mitt huvud.

På Orust i torsdags fick jag tillfälle att bläddra lite i Stenungsundsposten. Svartvit. Broadsheet. Allt annat än insmickrande.

Orustredaktören Erika Olofsson hade skrivit sex signerade grejer på samma dag. Du är min hjälte, Erika!

Och de här hundarna i tidningens egenannons, de är Erikas. Hon föder upp dem, när hon inte randar nyheter från Henån, Mollösund och Varekil. Det fick jag veta av lokalt sakkunniga.

I Stenungsund kan man förresten se följande skyltar direkt i anslutning till varann, det är lite svårt att uppfatta på den här bilden kanske, men här utlovas alltså dels parterapi, dels korv. (Jag tänker mig att det måste vara två korvar som serveras då, i bröd med en klick mos, det som vi på västkusten kallar en hel special. Parterapi if I ever saw it.)

Grannbutiken säljer stora mängder godis och tidningar, men fokuserar på det viktigaste:

När tåget har lämnat Ed tar det sig fram över raviner och genom skogar och var är T S Eliot när man behöver honom? Kanske inte där ändå, det är inget ”waste land”, det finns alldeles säkert svamp i den där skogen, lingon också.

Gränsen till Norge är inte utmärkt, plötsligt öppnar sig skogen och en delvis övergiven industribyggnad på höger sida är det första man ser. Halden. Välkomna till Norge, säger konduktören, avstigning på vänster sida. Halden chockar genom att slita upp berget och visa en industrihamn med plats för åtminstone ett par stora containerfartyg. Resan blir vacker plötsligt, följer kanten på en fjord och klipporna är som Bohusläns. Ombord, en överraskning: en norsk poliskvinna, högst trettio år, civilklädd med grå toppluva och väldigt lik Lena Sundström. Hon såg bara inte ut som en polis. Och jag såg väl inte ut som en smugglare, hon frågade en del andra personer kring mig i vagnen efter legitimation och spanade efter deras bagage. Inte mig, inte mitt.

Väl i Sarpsborg (staden som inte fjäskar med sitt första intryck, eller vad säger ni om bilden ovan…?) var människorna snälla, slasket ganska borttrampat och språket lika underbart som alltid. Jag hörde mig själv försöka följa, byta ord, testa deras melodi. Fick kämpa lite för att förstå den radioreporter som intervjuade för NRK. Tågresan hem till Lund tog nästan sex timmar och jag kan inte minnas att jag gjorde något särskilt vettigt av den. Det kan väl få vara så ibland.

På tisdag ska jag till Luleå!