Min födelsedag den 29 oktober blev mitt livs längsta, sex timmar längre än vanligt, eftersom hela familjen den dagen flög från Kastrup till Dulles International utanför Washington D.C. Det kan man numera göra direkt utan byte.
Vänner ända sedan min tid i USA 1993 och 1994, Jayme och Hugh, tog emot oss för en vecka. Det är på en gång så enormt roligt och enormt sorgligt att ha några av sina absolut viktigaste människor så långt bort. Det började i Up With People, Jayme och Hugh träffades där. Min fru var också Up With People-student, men senare, och vi träffades när vi båda hade slutat turnera.
Höstvädret var varmt och vänligt, runt tjugo grader första dagen.
En dag i augusti 1993 råkade jag och Jayme börja prata med varann. Jag var sjutton och hon var arton. Jag minns precis var vi stod, i den stora aulan på Ranum High School i Denvers utkanter. Något fanns omedelbart där. Vi var aldrig kära i varann, bara vänner (okej, vänner som oskyldigt kunde hångla lite backstage då och då) men vänner på ett alldeles särskilt sätt. Som om vi alltid hade känt varann. Det första vi skrattade åt var våra familjers namn. Mina föräldrar heter Anders och Ann, de fick barnen Andreas och Anna. Hennes föräldrar heter Jim och Judy, de fick barnen Jayme, Jake, Janel, Jara, Janae och Jance. Samt en argsint liten hund som hette Jade.
Första staden vi besökte på turnén var hennes hemstad, en liten plats i västra Kansas. Det blir inte mer amerikanskt bonnland än så, inte mer small town America heller. Kulturchockerna haglade, jag var idiotiskt oförberedd på dem, jag tyckte att jag kunde språket och förstod kulturen, jag hade ju hört musiken och sett filmerna. Jag var inte alls förberedd på att ställas inför något som var så radikalt annorlunda mot det jag själv var van vid. De tittade förundrat på mig när jag tackade nej till att ge mig ut och köra fyrhjuling i leran.
Samtidigt såg jag små likheter. Språk och humor och socialt samspel i Kansas är ungefär vad det är i det Västergötland där jag inte växte upp men där jag har mina rötter. Lite kargt, aningen kärvt, avigt roligt, kortfattat, bara nödtorftigt artigt, rikt på ordstäv. (”Är han smart då?” ”Som ett träd fullt av ugglor.”)
Det håller oss fortfarande samman när vi ses. Hugh är från Virginia, som trots sin nordliga belägenhet på de flesta sätt är en sydstat. Språket är sirligare, artigheterna fler, saktmodigheten en annan, kyrkan nog mer närvarande. Han snappar upp uttrycken och använder dem så att jag ska få garva åt dem och lära mig. Som vanligt på senare år plågas jag av att inte ha engelskan perfekt i min hand, som jag hade då. Språk är en färskvara, och jag använder ett slanguttryck och blir rättad: Jag fattar vad du menar, men… ingen säger så längre.
Min treåriga flicka begrundar världsmakten.
Hon var klart mer intresserad av fontänen.
Vi besökte Det heliga blodets katolska kyrka. Familjen Ryan går varje söndag klockan elva. Precious Blood, ska det översättas så, ”Det heliga blodet”? Osäker. Det syftar kanske på en specifik religiös benämning som jag inte känner till på svenska. Kyrkan är fin, allt i trä, jag var där i december förra året när jag hälsade på för mitt arbete i Washington med ”Google-koden”. Det var säkert 250 personer där, det kändes mycket mindre och mysigare än så. Vid ett tillfälle under gudstjänsten förväntas församlingens medlemmar hälsa på alla som finns inom handskakningsavstånd. Folk vänder sig om i bänkarna, trycker en hand och säger ”may peace be with you”. Vissa gör det med ögonkontakt och ett riktigt leende, andra mer automatiskt.
Jag minns en gång i den amerikanska södern, kanske i South Carolina, på våren 1994 när jag för första gången var med om det, och genast gillade idén. En församling som vänder sig till varann, och inte enbart mot en stum altartavla vars liv bakom symbolerna väl får anses högst osäkert – vad fint! Men den mustaschprydde mannen med pilotbågar som var först att skaka min hand den gången körde på autopilot och fångade inte ens min blick. Allt föll för mig. Ritual utan innehåll.
Det är bättre där i Culpeper, Virginia, i Det heliga blodets katolska kyrka. Barnen satt med, tysta och nöjda, knaprandes på pretzels. Efteråt röjde de loss på kyrkans fina lekplats, obekymrade av språkförbistringen. Mina döttrar är fem och tre, deras söner är sex respektive fyra och fyra. De lekte hela veckan. Frågade ibland efter enstaka nödvändiga glosor, men det var sällan.
”Vi var två när vi träffades första gången”, sa jag till Jayme. ”Nu är vi nio.”
Och Halloween! Gud, att förklara det konceptet för två små barn. Ni har sett Seinfeld om det eller? (”Who’s giving out candy? EVERYONE’s giving out candy!? I can wear that!”)
Storasyster fick låna en fantastisk vit ko-dräkt. Lillasyster blev något slags superhjälte med muskelpåbyggnad som kallas ”The Thing”. Eftersom den var blå och gulorange, och hon svensk, blev hon givetvis ”The Swedish Thing”. Nere på Davis Street, huvudgatan i Culpeper, höll alla affärer öppet och delade ut kilovis med socker. Tusen personer måste ha varit där, om inte mer. Sedan vidare till vanliga hus. Lampan tänd utanför dörren = godis. Det vet alla barn.
Under en vecka tillsammans, i ett hem, hinner man mycket. Se varandras olikheter, och prata om dem. Om kärlek, om barnuppfostran, om föräldrarna och syskonen, om jobbet, om föräldraledigheten, om allt allt allt. Fråga alla frågor man har till personer som man uppfattar som intelligenta och helt orienterade i sin samtid och i världen men som ändå är republikaner – som svensk mediebevakning av amerikansk politik ser ut är ju det en okänd kombination.
Vi pratar om Barack Obama, jag berättar om det gäng människor jag hade sällskap av då han installerades, och hur jag tyckte att de gjorde sig Hollywoodslutlöjliga med sin okritiska syn och sina orealistiska förhoppningar på en enda man. Jag kunde inte ens stanna kvar vid tv:n den gången, inte på grund av vad som visades, utan på grund av reaktionerna på vad som visades.
”For that kind of expectations, you need to look to religion”, säger Jayme lakoniskt.
Davis Street, Halloween.
En annan gata, samma dag. Vissa villaägare går in för det.
En vecka i USA räcker inte för mig, matmässigt. Jag hinner inte med att äta allt jag vill äta. Men med minutiös planering gick det ändå rätt bra den här gången: Jaymes North Carolina barbecue, som väl närmast kan beskrivas som ett slags pulled pork med vinägerdressing, serverad med cole slaw och stark chilisås. (Barbecue betyder inte nödvändigtvis grill, det är egentligen mest en såsbenämning. Det här köttet tillagades i en crock pot. South Carolina barbecue har senapsbas. Texas barbecue bygger på chili och tomat.) Hemlagad körsbärspaj av Farmor Anka-modell, men bären måste vara osötade. Taco Bells double decker och 7-layer burrito givetvis, denna snabbmatshörnsten vars uteblivna lansering i Sverige är franchisevärldens största mysterium. För barnens skull: IHOP! International House of Pancakes! Min femåring när hon hörde talas om det för första gången, för knappt två år sedan: ”PannkaksHUSET!? Finns det ett HUS AV PANNKAKOR!?”
Nu åt hon en våffla med vispat smör som var större än hennes eget huvud.
Vad mer, riktigt bra mexikanskt förstås på ett sånt där ställe där man är fullkomligt chanslös om man faktiskt vill försöka äta upp allt det man har serverats, och biscuits and gravy, och en rejäl odyssé bland det senaste på flingfronten, och kvadratmeterstor pizza, och alldeles fantastiskt fina grönsaker av alla slag, rikhaltiga tomater, perfekt krispiga gurkor. Och suverän asiatisk mat inne i Washington D.C., som annars är mest känt för sitt eritreanska kök.
Allra roligast hade jag på Cold Stone Creamery, som är ett glasshak. Man väljer grundsmak först, ur ett digert och högklassigt utbud. Sedan väljer man vad man vill ha i glassen. Sedan blandas detta samman manuellt på en stor kyld marmorskiva, och serveras i valfri strut eller bägare. Jag tog då bulldegsglass med pecannötter, het kolasås och kaksmulor i en bägarformad strut med chokladdoppad kant. Samt talade i tungor under hela måltiden. Lisa tog chokladkakdegsglass med marshmallows och vanlig kakdegsglass med chokladbitar. Brunt och vitt och vitt och brunt. Helt vettlöst ljuvligt. Kvinnan som drev stället sa att hon aldrig har haft ett roligare jobb. ”Det är som om folk får semester i tio minuter när de kommer in till mig, de ler och tänker inte på något annat än precis vad de gör här och nu.”
Min fru och mina barn är helst inte med på bild här, men genom mitt leende kan ni kanske ana min femåriga dotters leende? Gungan hade nog tio meter långa rep, och fanns i ett träd hos en mormonfamilj vi hälsade på, vänner till våra vänner.
Förlåt, det här blev lite långt kanske. Men det var årets bästa vecka, den förtjänade lite text.
”Det dyrbara blodet” skulle man nog översätta det med. Det kommer från Petrus första brev. Eller möjligen ”det dyra blodet” som det står i 1917 års översättning.
Åh, vilken fin text – vad roligt att läsa om USA här! Tack för att du delade med dig.
Oj, vilken hektisk tid — jag som bussade Edward på dig för ett Malmö-uppdrag. Maken till dålig timing…
Det är denna typ av texter som du är så bra på. Det finns inget riktigt fora för det, mer än på bloggar… konstigt för de har ett större värde än då.
Fin text, Ekström. Men det var som vanligt inte det jag skulle prata om.
”Precious blood”, usch, det vänder sig i magen. Jag körde ju ett high school-år i USA med blandat resultat. Glädjande nog har jag med åldern blivit mycket duktigare på att vara intolerant, så idag är det helt oaktuellt för mig att ta någon-som-tror-att-jorden-är-10000-år-gammal på allvar.
Tyvärr leder detta till att jag går miste om många fina mänskliga möten och sådär, men fuck it. Hör jag någon yra om lekamen hit och helig dit så får jag en innerlig lust att replikera att kanelbullar har en hemlig plan om att ta över galaxen.
Jag kan inte bygga en relation med någon när vi inte klarar att komma överens om var hörnstenarna ska placeras. Det betyder ju inte att vi ska börja slåss för det, men det föreligger heller ingen anledning till djupare samarbete.
Visst, visst, min förlust. Låt så vara.
Håller med Helena om översättningen. Dyrt eller dyrbart kör vi hårt med i frikyrkan och det duger nog också för katoliker: ”O det dyra Jesu blod som tvår mig vit som snö” eller ”Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar … uti Lammets dyrbara blod.”
🙂 För övrigt mycket trevlig läsning!
Jag har också några av mina bästa vänner från just samma tid när jag studerade utomlands (i Normandie). Vi var dock alla utsocknes men det gör att jag nu har en mängd ställen att åka till om jag vill besöka vänner från den tiden. I början av 2006 var jag i Brasilien och det var ett av mitt livs höjdpunkter att gå på en paradisstrand med två ”beaux gosses” (snyggingar) på varsin sida om mig, alltså två av mina bästa vänner.