Precis före semestrarna var jag på ett Bonnierseminarium. En idédag, kan man kanske kalla det, utan att avslöja något alls av vad vi faktiskt pratade om.
Det var kul. Det var lärorikt. Vi hittade på en massa bra saker. So far so good.
När jag nu ska gnälla på denna trevliga dag och detta goda initiativ – det går tydligen alltid att hitta en gnällvinkel – så blir det i stället en sak inom Bonnierkulturen som jag ska ge mig på. En sak som verkligen stör mig.
Bonnierkulturen är storvulen. Bonnierkulturen är spendersam. Bonnierkulturen är, faktiskt, till och med lite glassig.
På denna lilla idédag i juni samlades vi på ett schyst konferensställe. Inga konstigheter i det. Men lunchen! Behövde den bestå av carpaccio på oxfilé och ett jättestycke piggvar med handskalade räkor? Verkligen verkligen inte. Alltså jag är tacksam! Det är trevligt att bli omhändertagen, och det kan inte uteslutas att medarbetare som äter bra också tänker bättre. (Eller blir dästa.) Men ändå: verkligen verkligen inte.
Jag har varit på Bonnierevenemang där gästtalare – som till och med kan vara anställda i koncernen, men i ett annat företag – har tackats med blomsterkvastar i femhundrakronorsklassen. Det stör mig.
Vi är här för att jobba. För det ska vi ha bra betalt, och utan prut alla nödvändiga redskap och bekvämligheter – vi ska däremot inte ha omotiverade extragåvor (vi fick fan en iPod!) eller helt onödig lyx. Jag tänker fortsätta att åka med billiga flygbolag och bo på enkla hotell med toalett i korridoren, även om jag reser på uppdrag av en koncern som tjänar nettomiljarder. Kalla det min egen antiglassighetsgerillaverksamhet. Varje spa är ett hot mot nästa goda idé. Inte tvärt om.
