Den stora systematiska nedtystningen av Unni Drougge, dag 3 914: Sju sidor inklusive etta i Sydsvenskan Söndag.
(För välbehövlig bakgrund i fallet, läs först här om du inte redan har gjort det, och sedan här, den senare länken enbart för kommentarerna.)
Hihihi! Det lyste upp denna glåmiga tisdagsmorgon, måste jag säga!
Men vad du håller på! Har du läst en enda av mina romaner, och särskilt då den senaste? Annars tycker jag att du uttalar dig utan att vara påläst.
Intresset för mig som ”kändis” rör sig på helt andra domäner. Men det är i författarskapet som jag kan skildra obekväma sanningar. Lök och ärtor, alltså. Som du rör ihop.
Nu hör ju inte heller södra riket till mediehärskarnas kungadöme, de härskare vars maktutövning jag belyst. Det är så lustigt att du inte tycks känna till kotterierna i bok- och mediebranschen där du ändå är verksam. Återigen: Vad är det som är så konstigt med att en bok som blottar maktstrukturer och dess förmånstagare blir bortmotad i de miljöer där nämnda makthavare sitter på makten? Detta är ju vad boken handlar om. Varför skulle det inte gälla mig?
Jag vet inte riktigt vad du får magsyra av. Kanske har mitt kändisskap vilselett dig.
Jag får magsyra av att du påstår dig nedtystad samtidigt som du är en av landets mest omskrivna författare. Det är bara det.
Om vi nu ska gå till Stockholm för facit: Boken din är ju recenserad i Aftonbladet! Där Guillou är kolumnist! Är det alltså Expressens uteblivna recension – GW:s tidning – som är problemet? Exakt hur blir du motarbetad av exakt vem? Vem är det som sitter och inte är en självständig kulturredaktör, vem är det som sitter och stoppar viktiga texter om din bok för att de inte vill stöta sig med Guillou eller GW? Å, vad jag skulle vilja veta det. Jag tror nämligen inte för en sekund att vare sig Guillou eller GW har något som helst inflytande över de två kvällstidningarnas kultursidor. Jag skulle njuta av att se Karin Olssons min när hon säger ”glöm det” till någon som försöker säga till henne vad hon ska eller inte ska publicera. För att inte tala om Åsa Linderborgs min! Det är inte precis några dörrmattepersoner vi talar om här.
Tills vidare har du inte lyckats presentera ens ett indicium. Jag önskar att du gjorde det. Det finns säkert en del kotterier och sånt, särskilt i Stockholm, men… så beskriv dem då! Sakligt och exakt (snarare än svepande och generaliserande). Du är ju ingen rädd person! Du har ju blogg och förlag och tidningsutrymme när du vill, som det tycks – kör!
Äh, vi lägger ner det här tills du har läst på. Du vet ju uppenbarligen inte ett smack om mitt författarskap utan stirrar dig bara blind på den mediebild som alltid legat mig i fatet, mest beroende på att många, likt dig, nöjer sig med att ha fördomar kring min person och föredrar att sitta kvar i stugvärmen med den bekväma kulturkoftan.
I Bluffen redovisas en del av de kotterier och maktspel du tycker att jag ska servera dig ”sakligt och exakt”. Jag ser det på nära håll: ekonomiska allianser, vänskapsband mellan mediechefer och andra potentater, gemensamt semesterfirande, gemensamma middagar, pampiga bjudningar, informella hov mm. Dessa tycker du att jag ska redovisa helt öppet på min blogg.
I förra vändan fick jag inte replikrätt på de veritabla karaktärsmord som Gio utförde mot mig. Anders Gerdin vägrade. Sune Olofsson vägrade. Det är historia, jag skiter i det nu. Men resultatet är ändå en historieförfalskning. I den här vändan har artiklar om min senaste bok (inte om mina tatueringar, mina shoppingvanor etc) stekts precis före publicering, gång på gång. Jag struntar väl i det också, vem är betjänt av ett kvällisbråk där maffiagubbarna ändå alltid vrålar högst?
Men har du ens funderat över varför vissa sanningar bara nätt och jämnt tål att tryckas i romanform?
Tur att detta inte är en våldtäktsrättegång, för då hade jag väl fått höra att såna som jag inte. kan. bli. våldtagna.
Exakt den fördomsfulla attityd du representerar försvårar kritik och granskning av ett etablissemang med betydligt mer makt än kungafamiljen, nämligen det etablissemang du själv är en del av och som degar ditt uppehälle. Och oftast är det där skon klämmer.
Men bra! Lägg INTE ner! Fortsätt, skriv, blottlägg, kartlägg!
Jag har läst ”Bluffen”, eller rättare sagt kanske två tredjedelar av ”Bluffen”. Men där blev jag lite osäker: Är detta en roman? Är det då sanningar? Eller nej? Det är ju påhittat, fast inte?
Att du inte fick replikrätt, i de fall någon har gått hårt åt dig, tycker jag är fel. Det borde du så klart ha fått. Vad bra att du tydligare beskriver det nu, jag önskar att du hade gjort det från början, och kanske även låtit din vän som skrev på Newsmill göra det. Det blir enormt lätt att tro att det här bara handlar om ännu en författare som känner sig förfördelad av klara eller oklara skäl.
Samtidigt har jag så svårt att se det här med nedtystning och censur som ett reellt problem. (Se hur det kan gå om man säger emot Bonniers, man kan bli kulturchef på Sveriges största tidning! T ex.) Det finns massor med bloggar och tidningar och tidskrifter och bokförlag och gud vet allt. Den som vill publicera sig får det, på endera viset. Du får dessutom garanterat stor uppmärksamhet när du gör det – ibland kanske det handlar mest om din person och inte så mycket om din litteratur.
Vad kan det i så fall bero på?
Jag vill inte entydigt säga att du beskriver en problemfri bransch. Så klart att den inte är problemfri. Men kombinationen ”enormt omskriven författare” och ”författare som säger sig tystad”, den känns fortfarande mer än märklig.
Och vad ska man tro om ”Bluffen”? Du lämnar det upp till läsaren att avgöra var fiktionen börjar och slutar? Vissa saker är sanna, medan andra inte är det?
Det är inte den sakliga redovisning jag skulle önska mig i så fall.
Ja, now we’re talking åtminstone.
Jag kunde ju ha skrivit feelgoodhistorier istället för att vara obekväm. För det är jag. Och jag tar då risken att bli hånad när jag påstår att jag i allt VÄSENTLIGT blir nedtystad.
Tystnad är en smart strategi, den bästa. Jag tycker att man borde tillgripa den varje gång riktiga dumheter kommer på tapeten, men dumheterna mjölkas till sista droppen.
Men ve den som angriper själva spelet.
Du tycker att jag ska fortsätta. Ja, det lär ju knappast göra MIG till kulturchef. Det kommer snarare att göra mig utfattig och totalt marginaliserad. Medan övriga står och ser på.
Sant är iaf att Mattsson/Helin aldrig skulle våga sätta sig upp mot sina respektive rottweilrar GW/Guillou. Det är deras makt, eller den TYPEN av makt jag ville skildra i Bluffen-boken.
Men ignorance is bliss.
Var glad så länge du har kvar din barnatro.
Jag förlorade min.
Kram / Unni
Funderade också på det där med att ”Bluffen” blivit nedtystad. Boken recenserades på sajten bokhora.se
http://bokhora.se/2010/bluffen-unni-drougge/
där recensenten skrev att bokens kärna bör diskuteras, men någon diskussion påbörjades aldrig. Vad kan det bero på? Är boken särskilt svår att diskutera eller är folk inte intresserade?
Det beror på att för många är skraja för personerna som skildras i boken. Och varför de är det står det om i boken.