Håkan Hellström har varit på alla svenska tidskriftsomslag den senaste tiden. Jan Gradvall twittrade det bäst: Jakt & Fiske har nu gått ut med en officiell ursäkt för att de ännu inte osv.
Man kan drabbas av akut medietrötthet ibland. Frågan är om inte fajten om Stieg Larssons miljoner är en sådan där sömnsjukegrej – senaste numret av tidskriften Arkitekten gör omslag på arkitekt Eva Gabrielsson (med samma allvarliga min som alltid) som på grund av obetänksamhet och egen juridisk försumlighet i sin relation med sin sambo den avlidne succéförfattaren inte har fått ärva honom. Hur synd är det om henne och hur länge är det det?
Och med motsvarande baksida: Hur länge ska Stiegens brorsor hängas ut som giriga svin? (Utan att därmed säga att de inte är det, det vet ju inte jag).
Verkligen. De saknar en avgörande egenskap: medievanan.
Jag säger bara Madeleine McCann. Tidningarnas ursinniga mjölkande av en historia där i princip ingenting hände och som faktiskt inte var speciellt unik var ett svårt bottenrekord i fråga om att bara springa med drevet. 100% tvålopera, noll innehåll.
Och som en engelsk bekant påpekade: om det hade varit en färgad ensamstående undersköterska i en halvruffig stadsdel i London som anmälde att dottern försvunnit spårlöst från lekplatsen medan mamma var på jobbet, så hade det nog inte vinklats med lika mycket sympati mot familjen. Inte efter den första veckan i alla fall (paret McCann hade ju också vissa kontakter på hög nivå i media, de var inte dåliga på att själva orkestrera storyn).
Jag ägnade nyligen den första av flera mediakrönikor i Borås Tidning till det där med Håkan. Det säger tyvärr mer om fantasilöshet på tidskriftsredaktionerna än om Håkans ointressanta tillvaro.
http://galoremedia.se/2010/10/23/bjorn-bladdrar/
Magnus: Den historien har ju något djupt djupt olustigt över sig, något ouppklarat, en ständigt underliggande antydan om föräldrarnas skuld – antingen till själva brottet eller till en försumlighet. En fruktansvärd historia.
Björn: Clear point!
Andreas: Jo, klart att jag fölrstår hur mycket den tog i hjärtat på alla, särskilt föräldrar – men så oerhört unikt som det presenterades var inte ajälva fölrsvinnandet, det är rimligen hundratals barn som försvinner spårlöst från sina familjer i Europa varje år utan att det klaras upp. Och de flesta av dem blir bara några notiser.
Jag har ingen uppfatning om ifall familjen var inblandad i försvinnandet men däremot förefaller det som om de vägrade att samarbeta med den portugisiska polisen på det sätt som anhöriga brukar göra vid misstänkta mord eller kidnappningar. De använde i praktiken pressuppbådet och uppmärksamheten för att utöva påtryckningar på polisen – ni måste söka efter just en kidnappare! – och undvika att själva ställa upp, t ex genom att göra lägenheten eller Maddies gosedjur tillgängliga för en noggrann undersökning. Tidningarna hängde på helt kritiklöst, långt efter att det hade slutat hända något i affären annat än rykten som ”Madeleine siktad i Japan” och audienser hos påven. Tycker det var otroligt dålig gransking av relevansen i en story, man bara fortsatte att rewrita The Sun i all evighet eftersom det gick snabbare än att försöka göra egna jobb om Maddie eller något annat.
Att anhöriga eller målsägare försöker ta kommandot över vad polisen gör, hur spaningen ska bedrivas, vem som kan vara skyldig är väldigt allvarligt, det också.
Så småningom vände sig ju delar av den brittiska pressen mot paret McCann, enligt den välkända logiken först-hissa-och-sedan-ta-ner, men under åtminstone tre månader efter att Maddie försvunnit var den helt dominerande vinkeln att det måste varit en kidnappning och att polisen var inkompetent eller oförskämd mot paret. Och det kördes ut över samtliga kontinenter. Tala om kampanj!