Fanns det då inga moln på den journalistiska himlen 1995? Jo, minst ett, och det var rätt stort.
Jag hade gjort ett rätt ambitiöst grävjobb. Jag hade till exempel ringt telefonsamtal till en fotbollsklubb och utgivit mig för att representera en annan fotbollsklubb, för att på så vis få bekräftat att det förekom övergångssummor till och med nere i division fyra.
Egentligen var det ingen nyhet.
Så var det då, och så är det nu. De svarta lönerna är vanligare än de vita.
Alla vet det – men ingen talar om det. Och eftersom föreningslivet i Sverige bygger på en svart, eller åtminstone grå, ekonomi så är det ingen som på allvar från myndighetshåll vill göra något åt saken.
Kanske är det lika bra. Jag ser inget stort värde i att jaga småföreningar på arbetsgivaravgifter, även om jag förstås tycker att lagen gäller för alla.
Hur som helst: Jag hade min story. Klar, bevisad och färdig. Den handlade om en namngiven spelare i en namngiven klubb.
Då fick dåvarande sportchefen på Norra Halland kalla fötter. Men han hade inte mod nog åt något håll. Han valde en fantastisk medelväg. Han tog visserligen in min artikel, med vissa ändringar – men skrev samtidigt en lång, ursäktande krönika som han la in bredvid. För att riktigt desavouera sin medarbetare såg han dessutom till att ringa en representant för klubben som hade betalt övergångssumman, och i en sidoartikel låta honom dementera huvudartikeln.
Det var en uppvisning i feghet och journalistisk uselhet.
Jag var tillfälligtvis rätt knäckt efteråt. Jag fick muntligt stöd från de medarbetare på Göteborgs-Posten som jag vid den här tiden hade lärt känna som frilansare. Det värmde, men det gjorde ju inget åt själva storyn. Den var stendöd. Och eftersom det inte fanns någon riktigt seriös journalistisk bevakning av Kungsbacka på den tiden – Norra Halland har många förtjänster, men någon tung nyhetstidning är den inte – så var det heller ingen som gick vidare.
Min första upplevelse, av få trots allt, av korruption inom journalistiken.
