Den här bloggen börjar bli så gammal att den håller sig med årliga traditioner.
Som till exempel den att varje år berätta lite saker från min tidiga yrkesbana i en lagom farbroderlig ”det-var-bättre-förr”-ton. Jag har hittills avverkat mitt år på Expressen 1997 och min tid på Göteborgs-Posten 1996.
Dags nu för två överhoppade 98:or, innan jag ger mig på nådens år 1995…
Så här: Jag slutade på Expressen vid juletid 1997 och kom till Sydsvenskan på vårkanten 1998. Här fanns alltså tre mellanmånader. De första två tillbringade jag på Marieberg Interactive, Mint, med ett projekt som hette 25timmar. Och det skulle skrivas så också, utan mellanslag. Mycket dotcom.
25timmar var ett slags nätbaserad nyhetstjänst som drevs med push-teknik. Ingen minns längre vad push-teknik var. Inte jag heller. Men vi använde det. Vi gjorde nästan ingen egen journalistik, utan matade ut grejer från byråer och från olika håll på nätet. En ny sorts re-write, kändes det som, även om det nog var självbedrägeri. Och vi jobbade faktiskt dygnet runt. Hur många läsare vi hade vet jag inte, men det måste ha rört sig om något eller några enstaka tusental.
Som så mycket annat som drevs inom ramen för koncernen vid den här tiden lades 25timmar ner. Man testade. Man utvärderade. Man stängde butiken.
På sätt och vis kan jag tycka att det var ett rätt bra förhållningssätt. Det finns ingen förstudie i hela världen som kan lära dig vad det riktiga arbetet gör. Å andra sidan gick det fruktansvärt mycket pengar. Vi satt i Värtahamnen, i maffiga, ombyggda magasin. Vi hade schysta löner och som sagt tjänstgöring dygnet runt – även om jag en gång på ett nattpass gick och la mig på en soffa och sov gott i tre timmar mellan klockan två och fem. Förlåt.
Cheferna var Micke Jaresand, tidigare DN-medarbetare, och Peter Johansson som bland annat varit på Värnpliktsnytt. Jag gillade båda. De hade journalistiska ambitioner med projektet, även om det var tekniskt dödsdömt i ett ganska tidigt stadium. Och bland kollegerna fanns en framtida dunderkändis: Kinky Afro!
***
Förresten, apropå tidigare inlägg – även Svenska Dagbladet håller sig tydligen med folk som inte kan undvika skrivfel och översättningsfel när de rippar tusen tecken från engelska medier.
