Till att börja med: Gårdagens bloggpost var helt i onödan. Ett hjärnspöke. Jag sa ju aldrig att Canetti var italienare! Varför trodde jag att jag sa det? Se Babel i sin helhet, allra mest för den ljuvliga intervjun med Märta Tikkanen, via SVT Play – som väl förresten är det typ bästa som har hänt public service? (Canettipratet ligger allra sist i sändningen, och är frikopplat från diskussionen i mitten.)
***
Jag lackade ur på mobbningen av den artonårige riksdagsledamoten Anton Abele. Och ja, jag anser att man ska visa särskild hänsyn mot en exceptionellt ung riksdagsledamot.
***
Jag älskar min däcksnubbe:
Jag såg dig i går. Fantastiskt framträdande 🙂 Du kan bli en ny Peter Wolodarski, eller njae, han är kanske något tydligare ändå. Men du är bra.
Peter är the man, jag får träna…
En riksdagsledamot – eller en ledarskribent, VD eller åklagare – ska inte behöva ursäktas utifrån sin ålder. Eller sitt kön, sin ”svåra uppväxt” eller att ”jag har rätt säga så här för jag är gaaaay men du har inte rätt att svara för du är strejt”. Det är en sak att vara öppen för olika slags människor och livstilar, men en dumbom måste få kallas en dumbom oavsett om han är arton eller sextio.
När det handlar om ”näthat” och liknande undanflyktsord borde man nog också inse att offentliga personer ofta har ett visst skydd mot att dehöva svara för sig idag. Media gillar inte att ställa sig och gräva i deras skruvade provokationer och titta närmare på vad som menades, och de där hundra tweetarna eller motinläggen har sällan en tiondel av räckvidden hos riksdagsmannen eller stjärnbloggarens urprungliga inlägg. Om man skriver på DN:s ledarsida eller säger i riksdagen att unga männsikor är bortskämda soffpotatisar som inte vill jobba, eftersom de inte uppträder somk daglönare, att alla åklagare är som Rolf Hillegren eller att kvinnor inte kan räkna för ”det vet ju alla” så är det inte ursäktat av att den som talade själv är ung eller kvinna. Men idag framställs det ofta så eftersom vilken posse någon tillhör numera är viktigare än vad eller hur han/hon skriver.
Abele har sagt en del mycket illa underbyggda saker om främst brottslighet, ungdomar och kriminalpolitik och det bör bedömas på sina egna meriter. Men eftersom etablerade media idag knappast ger några kanaler för att låta vanliga väljare utmana politiker – det vinklas alltid till snyftmatch eller kverulans – så är det inte konstigt att folk svarar via Youtubeklipp där Anton rappar eller liknande.
Utmärkt. Såga Abele för hans dåliga förslag, för hans ogenomtänkta uttalanden, för hans bristfälliga politik. Jag har INGET att invända mot det.
Men: starta inte ett Twitterkonto som i sitt namn innehåller hån om hans utseende. Var inte bland de hundratals som följer detta konto. Gör inte honom till det största problemet i Sveriges riksdag, bara baserat på hans ålder. Uteslut inte honom från de demokratiska processerna baserat på utseende, härkomst eller dålig kamera-karma.
Allt jag säger är: Behandla honom anständigt. Kritisera honom gärna. Men mobba honom inte.
Är det verkligen så svårt att se skillnad på politisk kritik och mobbning?
Men Andreas, det är i hög grad (gammel)media själva som inte ger plats för en saklig, uthållig diskussion om politik – eller om kulturfrågor för dne delen – idag. Och som slimmar ner sådan diskussion till korta punchlines eller positionering. I de flesta debatter som uppstår spontant – inte som en del av det rituella taktiska spelet – idag så är media långt mer intresserade av att berätta om det som en personfixerad slagväxling än att belysa vad diskussionen handlar om, eller ge utrymme för en sådan debatt. Om en minister eller en ledande krönikör kör en kampanj om att ”skolan är för tråkig”, att folk inte vill jobba eller att sjukhus borde ersättas med peptalk, och några andra invänder mot detta, så beskrivs det i medierna som en personstrid, och man lyfter fram detaljer som ”hånattacken om Monas handväska” eller ”bara gamla gummor läser dina böcker, säger NN till PP” istället för att fokusera på själva frågorna. Så ser det ut genomgående, allt personvinklas: det är inte twittrare och ”nätmobb” som har profilerat det så, även om de sociala medierna gör den sortens vinklingar ännu tacksammare. Och denna personvinkling gör att vissa får frikort för at säga sådant som annars skulle skäras sänder med kockknivar, därför att de tilhör rätt grupp.
Debatten för ett par år sedan om lyxkonsumtion och förakt för de som inte ordnar in sig i köpruset, som sedan slirade in på ”väskdebatt” och nischades till en catfight mellan Nina Björk, Sisela lindblom, Salka Hallström och Ebba von Sydow var en slags slutpunkt. Där blev det tydligt att svensk media idag oftast inte vill eller kan ge utrymme åt en debatt i en het fråga som faktiskt fokuserar på åsikter, argument och ståndpunkter, när den landaar i tv-soffor och kulturknäck så blir det snabbt viktigare att köra en personfixerad dramaturgi och att samtdigt se till att det blir najs och mysigt.
Den som en gång har fått det där frikortet – ge X litet mer körfält, var extra snälla,, ni ska inte vara så granskande, man måste vara hygglig mot en tjej/en ung fräck reporter/ett ungt statsråd” tenderar dessutom att aldrig ge upp det utan fortsätta med att diskret spela ut det i all evighet. medan de samtidigt, med andra handen, fortsätter att berätta att jag fick minsann slita extremt hårt, alla ville hugga ner mig när jag kom fram 8exempel Liza Marklund, Carlos Rojas Ejemyr, Johan Stael von Holstein
Jag håller helt med om medieanalysen – önskar att jag kunde invända på något kraftfullt sätt, men… nej, du har tyvärr rätt i det mesta där.
Sedan tror jag ändå att schyst granskning är en sak och mobbningstendenser en annan, och att de kan ta sig olika uttryck. En maktanalys bör alltid följa med också, som jag har sagt någonstans: Det är rimligare att gå hårt åt Carl Bildt än Anton Abele.
Tack för meningen i Babel!
”Jag är rädd att rättsstaten håller på att gå under.”
Har redan hänt mig.
Fortsätter gärna diskutera ämnet per mail med dig.
För trots allt det är en ny tid med ny teknik och tankar och värden och hur ska vi hantera den?