Imre Kertész var åtminstone för mig ett rätt bekant namn när han vann 2002. Det betydde dock tyvärr inte att jag också hade läst honom. Men en bok stod redan i hyllan, den ofta lästa ”Mannen utan öde”, och den har jag nu snabbt tagit mig igenom.
Det verkliga mästerkskapet med denna roman ligger inte i skildringarna av koncentrationslägret. Jag har varit där, jag har läst saker, det är inte det som är grejen. Det verkligt skickliga är hur Kertész gradvis gör vidrigheterna acceptabla. Hur huvudpersonens klentrogenhet inför vad han faktiskt upplever leder till en ren hjärntvätt. Det gör mig rakt igenom livrädd.
En känsla att både behålla och försöka glömma.
