Ur Sigrid Combüchens nya fantastiska roman ”Spill”:
”Från en annan sorts läsare kommer bara frustration över tusen oförverkligade planer, mycket tätt komprimerade i en syrlig kommentar om någon detalj i texten. De brukar tro att jag själv ’missat’ den detaljens betydelse och vill upplysa eller rätta mig. Och det med skrift kompakt som bombmaterial, en brevbomb av ironi – det är mest livsbesvikna herrar som skickar sådant. Jag föreställer mig licentiater som inte blivit docenter eller män vilkas fruar sa ajöss för fyrtio år sedan. De har aldrig fått rätt, fastän de hade det. Jag känner bristningsgränsen i deras brev. Som att hålla i blåst glas – så tunt att kupan dirrar av spänning.”
(”Dirrar” är inget korrfel, för den som till äventyrs undrar. Jag frågade i går, för säkerhets skull. Intervjun publiceras i Sydsvenskan endera dagen, med nytagna bilder av Peter Frennesson.)
Den känns sååå given. Har inte hittat några odds hos vadslagningsfirmorna än men det känns som ett säkert spel, om man är lagd åt det hållet.
Skriven med lätt hand, trots massa meta-litterära grejer – lite som Klas Östergren. Fast med mer hjärta på nåt vis.
Dirra finns hos Taube. ”Dirra, dirra, darra var sträng på min gitarr…”
Men det är mycket som finns hos Taube…
Och du tycker inte att det låter något pösigt att bedöma sina läsare – och mer eller mindre ansiktslösa kolleger – på det sättet, så fort de inte enbart böjer knä i blind tacksamhet? Combüchen är naturligtvis begåvad och en säker stilist men också en lika centralt placerad VIP i svenskt litterärt liv som Per Wästberg eller Lars Lönnroth, och det är årtionden sen hon var tvungen at skriva en potboiler för att kunna betala hyran eller bara hålla sitt varumärke aktuellt, som det idag heter. När en så pass priviliegierad diktare utlåter sig som om hon satt inne med alla svar så känner i varje fall jag träsmaken i dessa visdomsord.
Att hon sen tar till en så genomtröskad schablon (Hanne Kjöller om ”männen med bettskena som hatar Liza Marklund” och tusen andra artiklar) gör det inte bättre.
Ja, jo, det finns förstås ett problem i frågan om vartåt ett slag riktas, eller varifrån kanske man ska säga. Men jag tror inte att författarpersonan i den här boken nödvändigtvis ser på sina läsare på det sättet generellt – men på just den där typen av rättshaverister? Sådana brev har nog nästan alla som verkar i något slags skrivande halvoffentlighet fått. Jag brukar spara de särskilt roliga eller… tja, psykologiskt intressanta. (I den mån jag svarar – det gör jag oftast – så gör jag alltid det med mycket större vänlighet än motparten egentligen förtjänar…) Tur att man inte skriver om politik i alla fall.
Uppretade brev ska låta som Jean-Luc Godard till François Truffaut 1973, efter att JLG hde sett en provvisning av Truffauts ”Dag so natt” (där T ju själv spelar en filmregissör som gör en film, och därmed leker med sin egen identitet): 2Du är en lögnare, därför att scenen mellan dig och Jacqueline Bisaet på restaurang Francis häromveckan inte är med i din film, och man frågar sig också varför regissören är den ende som inte knullar i Dag som natt” 😀 (för att göra det ännu bättre kröner Godard efter en rad förolämpande tillrop brevet med att fråga om hans gamle vän vill kasta bort egna pengar som medproducent i hans nästa film…)
Jo, som offentligt verksam skribent får man naturligtvis en del märkliga eller magsura brev, det har författare, journalister och politiker som sticker ut alltid fått. Men läget idag präglas också av att det har blvit lättare att välja bort all otajmad kritisk kommunikation där man inte vet på förhand vad som ska sägas, ungefär som man kan titta på nummerdisplayet och välja att inte svara – förr lyfte man ju luren och svarade eftersom det inte fanns någon prior check på vem det var – eller sätta folk på ignore på facebook, samtidigt som intervjuer och porträtt i tidningar idag blir allt mer svassande därför att både den intervjuade och reportern ofta har något att sälja in. Riktigt etablerade författare idag är som rockstjärnor, de ger bara intervjuer när de har en ny bok att sälja, har fåt ett pris eller så, och för tidningen eller tv-kanalen är det å andra sidan en fjäder i hatten att ha landat intervjun, då ser man till att ytterst få besvärande frågor är med eller viker undan så fort författaren (eller stjärnregissören, ambassadören, VD:n) ler och höjer på ögonbrynet.
Och om folk ser att intervjuer blir mer och mer idolporträtt och fluff, så ökar gissninsgvis hårdheten och ”you talkin’ to me?”-attityden somliga när de väljer att själva höra av sig. Jag har ju inte läst er intervju med Combüchen, den kan säkert vara utmärkt, men litteraturkritiken i vid mening i tidningarna – recensioner, intervjuer, översikter, debatt – fungerar allt mindre som en kanal för verkliga frågor, verklig kritisk eller prövande diskussion. Hur ofta blir man överraskad idag av något en författare berättar om sitt skrivande eller sin bakgrund? Eller om en kollega? Hur ofta känner man att de verkligen måste anstränga sig för att hitta ett bra svar – och sedan hittar det?
Nej, du har verkligen rätt i att det finns stora risker i att bli undfallande. Johan Croneman skriver bra om det i DN i dag, då som ett specifikt sportjournalistiskt problem. Men det förekommer inom alla sakområden, och är i sig ett starkt argument för att man som reporter bör byta bevakningsområde då och då.
Sedan tror jag ändå att den personliga smaken är ett svårare problem. När du läser min intervju med Sigrid Combüchen på måndag kommer du att ana att jag inte bara tycker om hennes bok, utan också henne. Och det visste jag redan vid intervjutillfället, eftersom jag har intervjuat henne en gång tidigare och en gång dessutom medverkat i ett radioprogram tillsammans med henne.
Så… egentligen är det nog dags att börja på Sporten snart. Men vi är inte bra på det, vi journalister, att radikalt byta bevakningsområde. Även om jag tror att det skulle finnas stora vinster i sådana byten.
Andreas: ”Det måste bli mera fel på sporten!”
-Sven Wernström, Arrestera Tryckfelsnisse!