Om att möta Jonas Gardell

Det är ingen hemlighet att en del tycker att det är lite svårt att samarbeta med Jonas Gardell. Det kanske är för att han är så väldigt känd. Eller för att han är en krävande person – och det menar jag inte negativt! – i sitt möte med andra människor. Han är närvarande och kräver närvaro. Han är professionell och kräver professionalitet.

I lördags möttes vi alltså på Lunds stadsteater under rubriken ”I huvudet på Jonas Gardell” för en timslång hybrid mellan intervju och show.

Det var, för mig, fruktansvärt enkelt.

Det vill säga, det var det ju inte alls. Jag var nervös och försökte förstås kompensera för det genom att vara rigoröst förberedd. Till exempel la jag nog en halvtimme i lördags morse på att repetera de första 45 sekunderna, jag såg för mig att jag skulle gå in och säga hej och välkommen till publiken, säga två meningar om humorfestivalen och så sedan hetsa loss ett entréjubel för kvällens main act. Men när jag kom till teatern – en kvart före bara eftersom jag hade tillbringat eftermiddagen och kvällen på ett bröllop – konstaterade Jonas Gardell att tvärt om skulle vara roligare.

Alltså gick han in, stod på scenen och smådansade för sig själv, redan när publiken forsade in. Och så sa han allt det där om festivalen och hej och välkommen, och sedan hetsade han loss ett entréjubel för mig. Bisarrt. Och roligt. Cue card nr 1 åt helvete.

Sedan satte vi oss. Vi var överens om första frågan, och hade kort stämt av en ungefärlig dramaturgi för den timme vi hade på oss. Och som jag sa i en av frågorna: När jag träffade dig här ute klockan 20.59 var du ju helt normal. Sedan klockan 21 upphör du att vara det. Vad händer under den minuten?

Vi satt på vanliga stolar vid ett litet bord. Jag ställde en fråga – och han gick loss. Gjorde ett slags levande workshop med publiken, visade exempel, testade skämt, ångrade sig, frågade till slut vänd mot mig till publikens jubel: Vilken fråga var det här svaret på?

Allt jag behövde göra var att skjuta in en enstaka fråga då och då och så kasta ett getöga på klockan. I övrigt kunde jag bara njuta av att ha bästa platsen i salongen och se en komiker fullständigt äga ett auditorium, men från ett utsiktspunkt snett bakom honom. Så otroligt roligt. Och så väldigt långt ifrån mitt vanliga jobb på temat frågor och svar, inte en gradskillnad, utan en artskillnad.