I torsdags kväll delades Sydsvenskans Europapris ut. Det är vår ledarredaktion som gör detta, och vanligtvis går det till tunga politiska och diplomatiska dignitärer.
Inte i år.
I år fick Eurovision Song Contest-chefen Svante Stockselius priset – för att han har fått Europa att sjunga. Priset delades ut på 54:e våningen i Turning Torso, vinnaren höll ett tacksamt och ödmjukt tal i vilket han påpekade att det krävdes ett visst mod att ge ”den lättare underhållningen”, som han sa, ett pris som detta.
Sedan föll det på min lott att göra lite talkshow med honom en stund, att ge de femtiotalet i ceremonin deltagande lite av vem Svante Stockselius är. Han var givetvis mycket lättintervjuad, det är min erfarenhet att journalister överlag är det, tvärtemot vad som ofta sägs.
När vi var klara kom huvudnumret: Björn Kjellman. Under tjugo fantastiska minuter förenade han sitt eget svårartade schlagernörderi (”jag är en sjuk människa”) med en språk- och röstbegåvning som överraskade i alla fall mig, även om jag visste att han är bra. Artist på riktigt!
Jag stannade inte på middagen, det har varit nog med kvällar borta det senaste halvåret. Hellre falukorv med ungarna än entrecôte med LO, som Mona Sahlin sa.
På vägen ut såg jag förresten den här klockan på SVT:s Christel Willers:
Underbar klocka!