Jag brukar aldrig skriva om Alex Schulman, eftersom jag anser att han inte bör tas på allvar, samt eftersom han konsekvent använder sin massmediala position utan minsta eftertanke om dess kraft.
Jag ska inte skriva om Alex Schulman nu heller, jag ska bara konstatera att ett gränslöst deppigt bloggbråk bröt ut för några dagar sedan mellan honom och Linna Johansson, där Linna Johansson har rätt i allt och Alex Schulman beter sig som vanligt.
Men just det, det var en sak ändå, som Linna skrev, som man kanske kan invända lite emot:
Lyckoskildringarnas övervikt bland föräldraberättelserna. Linna tycker sig se en sådan. Kanske har något hänt de senaste fyra-fem åren, men när jag gjorde det sista jobbet med Hemliga pappan år 2006 kände jag starkt precis tvärt om:
Det är ett sanslöst gnäll bland svenska föräldrar. Det är ett sanslöst gnäll i svenska informationsmaterial riktade till föräldrar. Det är ett sanslöst gnäll i de skönlitterära skildringarna av föräldraskap.
Jag talar förstås inte om dem som har starka skäl att beskriva sina föräldraskap i problematiserande termer. Jag talar om dem som gnäller över att de behöver ändra vissa saker i sitt eget liv för att de har blivit föräldrar. Jag hör dem ofta. Alla proportioner (hemma hos oss har vi inte länge sovmorgnar, för barnen vaknar halv sju, och det problemet låter vi väga jämnt med den enorma kärlek och kraft som närvaron av ett barn ger, ungefär så) är kastade åt helvete.
Vi fick ett jättefint bemötande av MVC och BVC med båda våra hittillsfödda barn. Men arbetet där är väldigt problemorienterat. Det ska väl vara det, kanske, det är väl rimligt. Jag tycker bara inte att varje ”grattis till att du ska bli förälder” från det offentliga eller litterära Sverige måste följas av fyrtiofem minuter eländesbeskrivning om kräks, sexlivskatastrofer och skilsmässostatisik.
Jag hävdade när Hemliga pappan kom ut att jag inte hade politiska ambitioner med den. Jag ville bara skriva en kärleksberättelse. Det var inte sant. Men jag förstod inte riktigt det då. Det är nu, med bara lite mer tid mellan mig och utgivningen, som drivkrafterna syns ordentligt. En sådan drivkraft är att påpeka att glädjen i att få ett barn för de allra flesta människor är överväldigande och en på det hela taget i livet god och stark kraft. Och jag menar att sådana berättelser bör berättas ofta – som extra bensin åt var och en vid nästa dagisvirus.
Om man tillräckligt länge och tillräckligt ensidigt beskriver ett fenomen utifrån dess baksidor kommer baksidorna förr eller senare att dominera våra medvetanden. Det spelar roll.
WORD! Jag kan inget annat än hålla med dig.
Ibland är det slitsamt med föräldraskap, kanske lite extra slitsamt när barnet har en diagnos som i Abbes fall. Men det känns nästan som att ju större hindren är desto större blir glädjen och kärleken man får tillbaks.
Abbes pappa: Absolut. Och ändå, har man goda skäl att diskutera problem och utmaningar särskilt, som vid ohälsa eller svåra sömnproblem, så måste man ju göra det. Det känns som en helt annan sak. Det är alltid viktigt att påpeka det också.
Tänk, jag tycker precis som Linna och att du har helfel. Men så talar jag inte om litteraturen eller ens dagspressen, utan om föräldraforum, föräldrabloggar och liknande.
Där frodas fortfarande idén om det rosaskimrande mödraskapet (för det handlar främst om mödrar), där finns kravet på att man – som mor – ska tycka allt är fantastiskt och där förväntas man – som mor – att lägga stora delar av sitt eget jag åt sidan för barnens skull.
Det kan finnas flera anledningar till att du Andreas, Abbes pappa eller Alex Schulman ser det helt annorlunda än t.ex. Linna och jag. En är att ni kanske inte upplevde/upplever småbarnstiden på samma sätt som vi.
Ni kanske inte kände er ockuperade, invaderade, övertagna av främmande makt? Dessutom en så sneaky främmande makt som man älskar vilt trots att den gör så mot en. Ni kanske inte tillbringade de första månaderna med att sitta hormonridna, gråtande, ammande på köksgolvet?
Nä, det senare gjorde ni definitivt inte. Och där kommer vi in på en annan av de möjliga anledningarna till att lyckokravet inte drabbar er: ni är män. Pappor. Har större svängrum i känslorna inför ert föräldraskap.
Alla kvinnor känner inte vad jag kände. För en del är det okomplicerat eller bara lite bökigt att vara förälder. Men risken är större att man som kvinna känner ett övertagande, det är jag säker på.
Ärligt talat anser jag att Linna får igen för gammal ost. Inte när det gäller just barn kanske, men den debattteknik hon anser sig ha fallit offer för från Alex Schulmans sida – ett konfrontativt hackande som tar avstamp i den andres mediala bild av sig själv (eller den bild man blivit pådyvlad) och ständiga ”jasså du är den typen…”-inpass, över huvud taget en ständig personalisering av alla frågor som kommer upp – har hon själv kört med under många år i spalterna. Det hör till hennes varumärke. Och det är ju inte precis så att det har ansetts okay att kritiskt nagelfara vad Alex Schulman skriver, tvärtom , det har ansetts ”kul, bara kul”.
Hur många mediafeminister har inte ropat ”jag älskar Alex Schulman” de senaste tre fyra åren, t om när han skrev att han skulle mörda varje man som vågade fria till hans dotter om tjugo år? Hade det varit Klas östergren som skrivit det hade han blvit lynchad, ingen hade uppfattat det som ”bara kul”. Alex uttalanden rör sig i samma karriärtrappa som en hel generation krönikörer, däribland Linna Johansson själv, har tramapt uppför och nerför före honom.
”Smaka på sin egen medicin” är väl mer exakt än ”få igen för gammal ost”; Linna J har ju inte tidigare rusat på Alex med att han skulle vara en dålig pappa , emn angrepp av typen ”Hur står du ut med att vara gift med en ruggig mansgris som X, YY?” (där både X och YY är offentliga personer, X har skrivit eller gjort något som inte föll krönikörsmaffian på läppen och hans fru YY försvarat det i någon intervju, eller bara inte vederbörligen ”tagit avstånd”), den sorten är ju inte alldeles ovanlig i dagens medier och jag är ganska säker på att Linna Johansson också gjort en del sådana skrivjobb Och att Alex är bäst har varit en dogm i just de kretsar där hon medialt hör hemma. Först hypa, sen ta ner, kanske…
Här är en käck lösning för den som tycker att mödraskapet är extremt betungande samtidigt som faderskapet verkar vara helt bekymmerslöst och ansvarsfritt: Separera! Du slipper bo med den talanglöse fossilen som inte vill ta ansvar, du får ledigt varannan vecka och fjärrkontrollen är all yours.
Det där var inte allvarligt menat. Men det här är det: Jepp, det kan vara tufft med småbarn. Skitjobbigt ibland, till och med. Men ta med ungarna på en skogspromenad istället för att bli ockuperad, invaderad och på andra vis besudlad och trampad på av sin avkomma. Att ingen annan tycker synd om en kan vara ett tecken på att det faktiskt inte är det heller.
Marcus: Menar du allvar? ”Ta med ungarna på en skogspromenad”?
Jag har iofs bara en månads föräldraskap att falla tillbaka på, men även om den månaden har varit helt fantastisk och jag älskar min son helt vansinnigt mycket har jag blivit förvånad över vilken stor fysisk omställning det kan vara att ta hand om ett spädbarn. Jag har i omgångar känt mig smått mörbultad av hormonomställningen – för att inte tala om hur hormonerna påverkar humöret. Oavsett hur jämställd och omtänksam min sons pappa än är så är det ju de facto jag som bär på alla smärtor från graviditet, förlossning, amning och hormonstormar. Det är ju jag som, så länge jag ammar, gång på gång dygnet runt måste lägga min sons behov före mina egna behov (av t ex sådant som mat och sömn). Ordet ”ockuperad” jämställer inte jag med ”besudlad” i det här sammanhanget – jag tolkar det snarare som en känsla av att det nu är någon annan som har företräde till min kropp. Och det är inte en helt okomplicerad känsla. Jag är tacksam för att jag läst Linna, det har varit en bra mycket bättre förberedelse än många rosenskimrande beskrivningar.
Läs gärna Hanne Kjöller:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173370770
Håller med Andreas. Gnället breder ut sig. Att bli förälder än underbart, fantastiskt och utvecklande!
Det finns någon slags subtil skillnad, tror jag, mellan dagens och gårdagens livsproblem. Föräldrar – och mammor i synnerhet – har säkert alltid lidit av sitt försvunna oberoende, av slitet, av ledan. Och de har klagat också. Men i dag ligger det något mer i klagan: ”Ska det VARA så här? Det är ju inte RIMLIGT.” Ett slags förväntan om att få må bra, att få ha det bra, som ett grundtillstånd. Lycka och välmående
som en mänsklig rättighet, ner i smådetaljer.
Vi är så inställda på att komma
till rätta med allting, att om vi bara gör på rätt sätt eller någon annan gör på rätt sätt så borde det bli perfekt. När det inte blir det blir vi antingen generade för att vi ”misslyckades” eller förorättade, för att någon annan gjorde det.
Det är inte min avsikt att förringa sviterna efter en graviditet och förlossning. När det är sagt så skriver Karin att Det är ju jag som, så länge jag ammar, gång på gång dygnet runt måste lägga min sons behov före mina egna behov (av t ex sådant som mat och sömn).
Så länge du ammar? Tippar på att man ska vara förberedd på att någon annans behov är viktigare än ens egna behov lite längre än så. Och det är väl det vi snackar om här, är det inte det? Att detta kommer som en överraskning för den så passionerat upptagna svenska föräldern är för mig en gåta. Vad är det med er, har de fått en ny lattemaskin nere på stammisloungen som måste prövas ut eller?
Ut i skogen nu, för tusan 😉
På sätt och vis håller jag med dig, det behöver inte vara så gnälligt. Men det som verkligen behövs för att undvika att barn blir skakade, misshandlas eller mår allmänt dåligt (vilket enligt all möjlig statistik är alldeles för många numera) är att förbereda föräldrar genom att ge en realistisk bild av föräldraskapet som ju är fantastiskt och underbart men ibland också outsägligt arbetsamt. För även om du säkert har tagit alla ”jobbiga perioder” med barnen på ett fantastiskt sätt så är det inte alla som förmår det – vilket ofta beror på att livet med barn blev på ett sätt som man inte kunde föreställa sig.
Därför är det viktigt att man på BVC och MVC också pratar om vikten av att avlasta varandra, jämställdhet, vad det betyder att pappan redan från början engagerar sig och om vilka problem som kan uppstå, etc.
Det behöver ju inte göras på ett gnälligt sätt utan bara på ett sätt som ger perspektiv på vad det innebär att leva med barn.
I långa loppet tror jag att barnen mår bättre av det.
Vilken extremt konstig debatt. Jag som läst Linna har aldrig uppfattat hennes blogg som gnällig, bara ett realistiskt konstaterande av fakta. Hur det är för just henne.
Jag har, trots min ofrivilliga barnlöshet, inga problem att inse dels att kvinnor i allmänhet av biologiska skäl upplever spädbarnsperioden som besvärligare än män. Dels att alla spädbarn är olika krävande och att olika kvinnor (och män) på grund av fysiska förutsättningar och socioekonomiska omständigheter upplever situationen olika.
Och jag har inte heller problem att inse vilken sorg det skulle vara att bara få tillgång till mitt barn varannan vecka. Att man hellre hänger ihop med en ojämställd man för att en separation inte är någon enkel sak oavsett om den man lever med är jämställd eller inte. (Nu var det ju inte ens någon som antydde att en man behöver vara en mansgris för att han inte upplever samma biologiska processer och bindningar.)
Trots att jag förlorat fyra barn, trots att jag inget hellre velat än att ha fött ett friskt barn tycker jag synd om föräldrar med kolikbarn, hålögda föräldrar som aldrig får sova och dessutom itutas konstiga förhållningsorder om hur de måste bete sig för att vara goda nog. För att inte tala om den ensamstående mor som lever på existensminimum.
Och det skulle aldrig falla mig in att som Schulman anklaga den som berättar om besvärligheterna för att hata sitt barn.
Var finns er empati?
Marus Almgren: Nu vill jag inte lägga ord i Karins mun, men jag utgår ifrån att det hon menar är att så länge hon ammar barnet, så är det primärt just hon som måste lägga egna behov åt sidan, medan barnets pappa inte behöver göra det i samma utsträckning i det skedet. Det där är något jag själv känner igen väldigt väl med vår tre månader gamla son. Jag har ständigt ett dovt malande dåligt samvete inför att hur jag än beter mig, så drar min hustru ännu det tyngsta lasset när det gäller vårt barn. Oavsett hur jämlikt jag vill dela ansvar och sysslor, så gör ammandet att vår son är beroende av sin mamma på ett annat sätt. Visst kan han matas med ersättning (vi gör det till viss del), men just det här som Karin skriver, att någon annan har företräde till hennes kropp, tror jag det är väldigt svårt att som man förstå fullt ut hur det känns.
Alla: Jag vill också få med det till protokollet helt kort: Jag har heller aldrig uppfattat just Linna Johanssons blogg som gnällig, varken vad det gäller föräldraskap eller andra saker. Och jag tycker, om det inte redan har framgått, att Alex Schulman och hans åsikter rent generellt bör beredas så lite utrymme som möjligt.
Daniel: Där tror jag du har helt rätt. Men kroppsligheten, den direkta kopplingen till förlossningsarbete och graviditetsarbete, minskar hela tiden, och allt snabbare efter hand. Det är ett biologiskt faktum att vi inte är lika som föräldrar i början, och jag tycker inte att du ska känna dåligt samvete alls i det, i den mån du kan styra bort från det. Jämställdhet är att dela bördorna lika så gott man kan – inte att göra exakt samma saker. Det gäller väldigt mycket just föräldraskap.
Andreas: Visst är det så, och jag VET ju att det inte är så mycket att göra åt det, men det är ju tyvärr viss skillnad på analytisk tankeförmåga och praktisk känsloverksamhet ibland.
O ja. Jag kände likadant. Studsade upp de första nätterna innan jag begrep att jag gjorde bäst nytta genom att sova och vara utvilad under dagen som väntade. Men så tror jag att nästan alla gör…
*skrattar gott åt Marcus skogspromenader*
Jag gick tre timmar om dagen för att få barnet att sova. Gick och grät i timtal för att barnet inte ville sova. Hon sov inte i barnvagnen heller, men då var hon åtminstone glad. Min sinnesstämning lättade inte något vidare, dock.
Min i högsta grad jämställda man tyckte inte heller att den här tiden var skoj. Men han var inte alls lika påverkad. Det handlar säkert både om personlighet och om hormonerna.
Resultatet blev i alla fall att nästa föräldraledighet inte delades i hälften i klump, utan på löpande halvtid.
Sedan vill jag påpeka att jag inte talar om hur moderskap respektive faderskap ÄR – det är ju en högst personlig upplevelse – utan vilka krav omgivningen gärna ställer. Och då är mödrarna mer ansatta än fäderna, av kravet att leva rosenskimrande. Vilket jag tippar de allra flesta misslyckas med, även de som på det stora hela är nöjda och skogspromenerar.
Låt mig bara kort påminna om att den här diskussionen inte handlade om huruvida det kan vara jobbigt med barn eller inte, utan om att beskrivelserna av allt som är skit nu möjligen är i majoritet över de positiva historierna. Och som herr Ekström är inne på så verkar detta föra till en generell negativisering av föräldraskapet.
Skogspromenadförslaget är uppenbart (eller inte) en illustration; kanske Twitter och champagnefrukostar måste vänta lite till fördel för ett försök att göra något kul med ungarna eller åtminstone ett försök att ta sig ur sin självömkan, berättigad eller ej.
Och jag – sen på bollen igen – måste än en gång påpeka att inte alla uppfattar det som att det förekommer en ”negativisering av föräldraskapet”. Vi är många som tycker att det tvärtom finns just ett sådant lyckokrav som Linna Johansson beskriver.
Vad man ser beror nog på hur man själv har det.
Mycket intressant debatt. Jag tror att faderskapet kulturellt sett är mer ledigt och avspänt men kanske också något att ta efter, faktiskt, för de kvinnor och män som känner sig alltför ockuperade.
Men det viktigaste: det går inte att förbereda sig för föräldraskap, alltså inte för detta-just-precis. Det vi däremot kan förbereda oss på är omsorg av och ansvarstagande för andra. Jag tror en del av förklaringen till den chock som många sägs erfara nuförtiden när första barnets föds beror på att vi alltför sällan har tagit hand om till exempel en svårt sjuk människa, en person som mår dåligt, en äldre osv, alltså utfört en omsorgsinsats tidigare i livet.
Själv hade jag gjort just det och upplevde ingen chock när mitt första barn föddes. Jag kände igen situationen, även om den naturligtvis inte var identisk. Det är meningsfullt att ägna sig åt andra. ”Friheten från” detta kommer senare, när uppgifterna blir enklare och personen ifråga klarar sig bättre själv — ja, om det nu är sådant ni här grubblar över, apropå gnäll och lyckokrav?
Nu har inte jag barn, men en sak jag reagerar på: vilken hård och oresonlig ton det kommer från männen. Ni lindar in era ord, men kommer i slutet ändå fram till ”men det kanske” är dags att skippa champagnefrukostar? Vilken självgodhet att pådyvla de som inte håller med med sådana negativa liknelser. Nu har jag inte en tanke på att alla män låter så, det kan vi ju enkelt se, men de som gör det hörs mycket. Men mina killkompisar får små kommentarer från dagis varje gång de hämtar ”Så duktigt!” och ”Är du barnvakt idag?” vilket med rätta är kränkande. Nej, han är inte barnvakt – han är förälder. Att män sen med de förutsättningarna, oavsett hur mycket ”dåligt samvete” inte lyckas ge sina kvinnliga medföräldrar lite EMPATI, med baktanken att kanske kanske är saker annorlunda för dem? Nej, istället kallas det självömkan och ges förslag om separation. Jag läser en del föräldrabloggar, och jag måste säga att det som skrämmer mig mest i synen på föräldraskapet är just den här hårda tonen mot kvinnor. Män har bloggar med fin kärlek, och åh vad underbara de är, medan kvinnor är free for all när det kommer till sådana empatilösa attacker. DET skrämmer mig mer än något av ovanstående ”gnäll”. För jag kan definitivt tänka mig att man klarar av kolik, och begränsad frihet, och tungt ammande och allt annat om man bara får stöd. Men vissa saker har man inte facit på innan man faktiskt får barn, det är liksom lite svårt att få en testprenumeration på, och tänk om killen jag får barn tillsammans med visar sig gå omkring och tänka sådana saker om mig som signaturen Marcus Almgren skriver. Det, mer än något annat skulle nog göra föräldraskapet så otroligt mycket svårare än allt gnäll man kan tänkas höra från andra föräldrar. Att man som kvinna är så utsatt. I jämställdhetskampen vill man ha fler män i alla kvinnodominerade områden – även föräldraskapet, men hur vi får männen att inte automatiskt få högre status överallt har vi inte listat ut än. Kanske skulle lite empati hjälpa.
Dr Never: Kan konstatera att jag har samma erfarenhet som du beskriver – jag har fått väldigt mycket oproportionerligt beröm i min roll som pappa för att jag… typ kan bära mina barn själv utan att ramla omkull. Det borde vi verkligen lägga bakom oss.
Det tror jag många män upplever med dig. Hade det varit mig det gällt så hade jag tyckt att det varit rätt idiotförklarande… och jag hade inte orkat hantera det med samma trött artiga halvleende den 20.e gången. Men det gör också att jag när jag ser att det är framförallt män som är beredda att ge sig på dessa mammor att jag har svårt att ta det seriöst. Och jag menar ”ge sig på” – alla de sansade kommentarer från massor med män, både för och emot i diskussionen drunknar i påhoppen. Men faktum är att kvinnor har helt andra förväntningar på sitt föräldraskap än män. Och nåde de kvinnor som vågar diskutera, än mindre ifrågasätta den ordningen, då är det champagnefrukostar de längtar till och inte jämställdhet.
Nu sprang den här kommentaren iväg lite, och jag är inte så insatt i debatten, men en sak jag vet av egen erfarenhet är att gnället som du upplever i kvinnors vardag (i min omgivning dvs.) bara är ett annat uttryck för alla pekpinnar som kvinnor lever med. Och numera ska de inte klaga heller, en mamma ska ju inte höras trots allt.