1. Vad händer i spåren efter attackerna mot upphovsrätten? The Ark händer, till exempel. Här en kort text från Sydsvenskan om några möjliga konsekvenser.
2. Vad händer när PR-konsulter använder Google AdSense för att köpa sig utrymme att slå tillbaka mot misshaglig journalistik? Detta.
3. Pappa fyller pensionär i dag! Jag tror att det för gott ändrar mina associationer till det ordet, och bara till det bättre. Grattis, pappa!
Ang punkt 2. I höstas registrerade jag dole.tv. Funderar på att börja använda AdSense.
Tja, det är ju bara att sätta i gång! Men ordet ”Dole” är nog BETYDLIGT dyrare än ordet ”Gertten”…
Ang. Ark-artikeln:
”Och har förresten Ola Salo behövt kompromissa som låtskrivare för att få in de där annonserna? Självklart inte. Lika lite som jag har behövt ta hänsyn till dagens annonser i Sydsvenskan när jag skriver denna text.”
Tror så här: Du upplever att du inte behöver ta någon hänsyn för att du i allt väsentligt delar tidningsledningens och annonsörernas värderingar, framför allt kring liberalism och marknadsekonomi. Friktion uppstår inte, och därför tvivlar du på att den alls finns. Den som är för radikal (eller är det på ”fel” sätt) eller har för avvikande intressen stöter bort annonsörer och tillåts därför inte ta samma plats. Massmedier är när allt kommer omkring väldiga konsensuskluster som till det yttre kan verka pluralistiska men som i själva verket är gravt likriktade.
Lite samma sak med The Ark. Frågar man de själva så skulle de aldrig gå med på att de kompromissar, men när det kommer till kritan så gör de det i alla fall. Hade de den här gången bestämt sig för att gå i en helt ny riktning och göra extremt experimentell musik, då hade inte annonsörerna varit intresserad av deras produkt. Det säger sig självt.
Ramarna anger innehållet, det visar sig så fort någon provar deras gränser.
Så kan det förstås vara, både med mig och The Ark. Men om vi tar tidningsexemplet: Det finns absolut gränser för vad man kan tycka och omfatta för uppfattningar och ändå få utrymme att skriva i olika tidningar. Poeten och kulturskribenten Muhammed Omar är ett sådant exempel – han var ofta publicerad i både Expressen och Sydsvenskan. Men när han blev allt mer militant i sin islamism, och numera lierar sig med förintelseförnekare, då passerade han en sådan gräns där han till slut inte längre var välkommen i spalterna. Hans demokratisyn var grumlig, för att uttrycka det milt.
Det var alltså ett ganska extremt och tydligt fall.
Men om man tittar i stort på vad som publiceras i, säg, Bonnierägda tidningar? Sammanlagt på ledarplats, kultursidor och i signerat åsiktsmaterial i övrigt?
Jag tycker jag ser en rätt stor spännvidd, faktiskt, och ganska många hettade meningsutbyten där varken liberalism eller marknadsekonomi är några definitiva eller för medverkan kvalificerande hållpunkter. Sedan finns det alltid väldigt mycket mer radikala synpunkter, åt både vänster och höger, som inte söker sig till breda massmedier alls.
I Expressen har jag läst unghögern propagera för rätten att sälja mänskliga organ. Extremt radikalt åt höger, kan man säga. I samma tidning har jag läst genomtänkta och seriöst menade förslag till tvångsåtertag av privat egendom som tidigare varit statlig. Extremt radikalt åt vänster.
Så har vi verklig pluralism i svenska medier? Jag sitter mitt i flödet av tidningar och tidskrifter och sajter och tv-kanaler, och tycker nog att vi har stor bredd för att vara ett så litet språkområde. Därmed inte sagt att jag inte önskar mig mer, mycket mer. Jag tror till exempel att det vore bra med en bredare spridning av ägandet av tidskriftsdistribution och pocketbokutgivning, för att ta två konkreta exempel där enstaka aktörer är snudd på ohälsosamt stora.