Hyllningar och runor, jag vet inte vad det är som gör mig så fascinerad av genren, både som läsare och skribent. Att skriva den här runan, över en person som stod mig nära och som jag verkligen tyckte om, var på en gång svårt och lätt, sorgligt och roligt.
Om Brita gillade mina texter i tidningen brukade hon ringa för att kommentera dem. Annars lät hon bli, för hon kunde vara finkänslig när hon ville.
I vanliga fall skulle jag alltså förmodligen ha tolkat den här tystnaden som hon framhärdar i denna vår som att texten inte riktigt föll henne i smaken.
Men nu är ju omständigheterna, en gång för alla, annorlunda.
