Den här smarta texten av Svenskans Tobias Brandel får mig att fundera på behovet av balans i visioner och realism i politiken. Läs den, gör verkligen det, särskilt om du känner dig nära Miljöpartiet.
Den här smarta texten av Svenskans Tobias Brandel får mig att fundera på behovet av balans i visioner och realism i politiken. Läs den, gör verkligen det, särskilt om du känner dig nära Miljöpartiet.
En anmärkningsvärt politiserad text för att vara utanför ledarplats i SvD, får man säga. Att lägga ihop allt som lyckats hamna i partiprogrammet för att framställa oss gröna som flummare, får vi naturligtvis bjuda på och förmodligen kan man göra samma sak med alla partier. Frågan är vad som gör att du tycker det är så bra. en allmän önskan om att dissa oss, eller?
Tja, men det riktigt besvärliga för Miljöpartiet är ju att texten INTE är en satir. Utan bara konkreta exempel på den politik som partiet i regeringsställning vill föra.
Problemet, i den mån det finns ett sådant, finns alltså knappast i Svenskans artikel – utan snarare i Miljöpartiets förslag.
Artikeln var bra eftersom den visade just det. Utan att påstå något alls, bara genom att använda Miljöpartiets egna ord. MP befinner sig i en enorm medvind. Varför det? Vad beror det på? Är det en personfråga eller en partiprogramfråga? Är det säkert att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, ens? Det finns många frågor som bör ställas till ett parti som ser ut att dubbla sitt stöd i kommande val. Det här var ett ovanligt och journalistiskt elegant sätt att väcka sådana frågor.
Kolla upp vad som hände i Freiburg efter deras beslut att bli en kärnkraftfri stad. Ett exempel från verkligheten istället för ett fiktivt worst case-scenario från politiska motståndare känns mer relevant.