I går var jag i Ed. Det ligger här:
Miljöerna var på en gång exotiska och hemtama. Det ser lite ut som nordligaste Halland här och där, eller Västergötland, där jag har mina rötter.
Skillnaden finns i tempot. Dalsland är naturbygd, och mest det. Här finns inga städer. Här finns samhällen och miljöer som bara står och skriker att Lars Tunbjörk ska komma hit med sin kamera.
Jag tog tåget. Eftersom det inte går några riktiga, gamla tåg i Skåne längre så har jag inte sett den här underbara utsikten på länge.
Tunbjörk hade aldrig accepterat den där SJ-blåa skyltens placering, den förstör verkligen hela bilden.
Väntsalen i Mellerud. Jag kunde inte sluta tänka på om det möjligen finns en budfirma i Mellerud, och vad den i så fall heter.
Tunbjörk hade aldrig klippt av flaggstången. Eller huset. Heller inte plåtat med en iPhone.
Väl i Ed läste jag Dalslänningen, som med frakturstilslogotyp och utgivarens mobilnummer angivet bygger vidare på sitt förmodligen rätt rejäla förtroendekapital.
Sedan talade jag om bokens framtid, men mest om Google Book Search och Google i stort. Det var roligt. Sedan åkte jag hem, med ett norskt tåg som stannade på stationen i Ed, som ligger på moränen mellan sjöarna Stora Le och Lilla Le, klockan 15.28. Hoppas det inte slutar stanna.
Och just det:
Det här är Gunnar Hardings pipa. Hans hand också.
Jonny Harling Transport AB är enda budfirman i Mellerud. Hårda Bud ligger i Stockholm…
Vart tog alla gamla tåg vägen? Jag vill, på fullt allvar, bo i ett sådant.
Veolia Transport har köpt ett gäng av dem. Och ett tjänstgör som vandrarhem i centrala Lund.
Åh! Det är ju fantastiskt. Åker dit inom kort.
Sent omsider, men tack för besöket! Dalsland gillar dig, vågar jag påstå utan att vara nämnda landskaps offentliga talesman.(Än)En korrigering bara. Dalsland har faktiskt en stad. EN (1). Och det är Åmål.
Folk uppskattade verkligen ditt föredrag. Välkommen tillbaka //Moa, Bokdagar i Dalsland