Det här kommer att bli långt och pågå i flera blogginlägg och några av er kommer att tycka att jag låter alldeles ovanligt dryg. Ta det, eller påminn er om att frihet aldrig är längre bort än äpple+w.
Under många år i branschen – det är sexton år sedan jag fick betalt för att skriva för första gången, vilket är ganska precis halva mitt liv – har jag sett vissa saker. Dragit slutsatser. Och ibland har jag varit alldeles för lågmäld med att kommunicera dem.
Låt mig förklara: Jag har som ett långsiktigt projekt att försöka bli mindre redaktionellt lågmäld. Jag menar allvar. Det finns nog inte så många som skulle beskriva mig som lågmäld, men jag menar att jag ibland ligger för lågt – för med några års yrkeshorisont kan jag konstatera att jag så ofta har haft rätt i mina prognoser om vad som ska hända med den här branschen (med innehåll, med ägarförhållanden, med ny teknik, med framtida stjärnor) att det faktiskt finns skäl att driva på lite hårdare. Jag kan peka och säga: Jag hade ju rätt då, eller hur?
Tro mig därför när jag nu säger detta om vår bransch:
* Matilda Källén i Kalmar är en av landets absolut mest begåvade tonåriga skribenter.
* Thomas Mattsson kommer att bli chefredaktör för Expressen.
* Sydsvenskans 140 000 exemplar i daglig upplaga är en historisk höjdpunkt för den dagliga prenumererade papperstidningen som aldrig igen kommer att uppnås. Samma kan sägas, med andra siffror, för nästan alla svenska tryckta tidningar.
* Dagspressen står inför ett enormt informationsproblem under de närmsta åren av snabbt upplagefall. Vi måste sluta bry oss om upplaga och helt koncentrera oss på räckvidd. Vi måste säga ”upplagan sjunker, vi kanske inte trycker tidningen om ett tag, men vet ni vad, det skiter vi i, för vi är inte ett tryckeri, utan ett medieföretag och alla våra kanaler sammanräknade är det fler människor än nånsin som följer oss”, ungefär som NY Times styrelseordförande gör. Annars kommer storyn om tidningarnas död att matas ut en gång om året i trettio år med start nu – och det orkar inte de redaktionella självförtroendena med. Detta är extremt viktigt.
* Svenska journalister kommer att drabbas av fruktansvärt utmanande kunskapsproblem. Alla omkring oss satsar mycket hårt på utbildning, först på universiteten och sedan i fortbildning. Vi går en Fojokurs en gång på tre år, och vi har i vår skråkultur en misstänksamhet och ett komplex inför teoretiska kunskaper och utbildning. Man ser följderna av detta redan: folk blir experter på att svara på frågor. Vi förblir amatörer på att ställa dem.
Mer i övermorgon.
