FÖRSTA SVARET kommer från Åsa Magnusson.
ANDRA SVARET: Frihetens vingar.
TREDJE SVARET: Alter ego.
FJÄRDE SVARET: Schmut, och bäst hittills om jag får säga det.
FEMTE SVARET: Loci ser lite mer filosofiskt på saken.
SJÄTTE SVARET: Bloggaren och webbdesignern Pelle är bland dem som verkligen inte har förstått så mycket om journalistiska grundvillkor eller varför just Johan Larsson är journalistiskt intressant. Jag har kommenterat hans inlägg direkt hos honom.
***
Godmorgon! Apropå föregående inlägg – jag tänkte slänga ut ett par frågor i bloggosfären som handlar om just personerna bakom texterna och skrivmässig anonymitet. Det här är skitintressant, och jag känner mig mer och mer nyfiken på hur åsikterna låter. Inte minst eftersom jag tycker att det är spännande att även personer som inte tillbringar sina liv på en redaktion börjar ställa sig frågor om hur man kan och bör jobba journalistiskt – och märker att svaren sällan är definitiva.
Frågorna är alltså helt öppna och riktade till vem som helst som vill svara – Mejla mig, så länkar jag till era svar sedan genom att uppdatera detta inlägg!
* Förr i tiden, ofta så sent som på 90-talet i lokaltidningar, använde många vanliga tidningsskribenter inte sitt namn alls. De använde i stället kryptiska signaturer. En del blev kända ändå, som Barbro Alving, vars artiklar avslutades med ”Bang”. Är det en bra eller dålig utveckling att nästan varenda notis i de större tidningarna i dag är undertecknade? (Undantag finns: The Economist har inga bylines på någonting! De vill hellre stå för tidningen som redaktionellt kollektiv, även om en skribent naturligtvis har huvudansvaret för en text precis som på alla andra tidningar.)
* Vilken roll har anonyma skribenter i det offentliga samtalet genom till exempel bloggande? (Man ska komma ihåg att det inte är någon ny företeelse. De flesta svenska tidningar som skriver restaurangrecensioner gör till exempel det med hemlig skribent under signatur, som DN:s ”Krogkommissionen” eller GP:s ”Uteätarna”. Och det finns ju även författare, som Bo Balderson, vars identitet ännu är omtvistad. Att hundraprocentigt säkert kunna berätta om vem denna bästsäljare är skulle betraktas som ett kulturjournalistiskt jättescoop, förresten…)
* Är det viktigt att försöka klura ut vem en hemlig skribent är? (Ta bloggaren Beta Alfa, till exempel, extremt läst och med väldigt mycket länkar både in och ut. Men vem är personen eller personerna bakom? Jag skulle nog för min del säga att jag tycker att det vore journalistiskt motiverat att tala om vem Beta Alfa är – eftersom Beta Alfa ju blir läst, och därmed blir en del av medierna, och därmed en maktfaktor. Samma sak kunde sägas om Kinky Afro, men där valde ju skribenten själv att träda fram såvitt jag förstår. Och själv blev jag ju en gång avslöjad av tidningen Resumé, som på något sätt listade ut att det var jag som skrev Hemliga pappan-bloggen. Helt rätt av Resumé, tycker jag, även om jag garvade lite när de ringde och sa ”Kan du bekräfta att det är du som är Hemliga pappan?”… Det var lite mycket Watergate-allvar över det kanske…) Alltså: Hur skulle ni som läser detta göra, och hur ser ni på värdet kontra problemen med anonymt bloggande?
* Är pengar en faktor i detta? Tycker ni att det är viktigt att få veta om en bloggare tar emot pengar för sitt skrivande och av vem?
* Hur ser ni, till sist, på för- och nackdelar med att diskutera de här frågorna i ett så litet sammanhang som våra bloggar ännu är? Skulle det vara möjligt/önskvärt att detta diskuterades mer i ”vanliga” medier? Kan det vara så att vi som är intresserade av bloggosfärens och journalistikens villkor (och inte minst zonen där de två möts) är överdrivet intresserade av de här frågorna, eller är det tvärtom så att vi underskattar hur stor den här förändringen blir på sikt?
Ser fram emot svar eller övriga funderingar på det här temat. Mejla, som sagt, så länkar jag!
