I förra veckan var jag inbjuden till Pressens samarbetsnämnd för att under informella omständigheter diskutera framtidens medieetiska system. Alltså, i praktiken, frågan om ämbetet Allmänhetens pressombudsman, PO. Det är Pressens samarbetsnämnd som utser PO. Nyligen har mandatet förlängts till mars 2011.
Nuvarande PO är Yrsa Stenius. Stiltje är exakt det som inte har kännetecknat hennes ämbetsperiod hittills. (För mer än ett år sedan tyckte till exempel jag att hon hade visat sig inte riktigt lämpad för uppdraget.) Nu pågår ett drev mot henne. Kanske är det motiverat till del.
Men jag ser en annan tendens också, och jag gillar den inte: En tendens till grupphets eller småmobbning av Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben, eller mer specifikt dess ordförande, Ulrika Knutson.
(Full disclosure, som Jeff Jarvis brukar säga innan han uttalar sig som jävig om något: Då min samling med författarintervjuer utkom på Atlas i januari hade den försetts med ett förord av Ulrika Knutson. Förlaget och jag var mycket nöjda med idén, och glada för att hon tackade ja till att skriva. Vidare har jag träffat Ulrika Knutson i jobbet vid flera tillfällen, och alltid slagits av vilken ovanlig journalist och person hon är. Jag tycker, kort sagt, om henne.)
Så vad är då detta? Och detta? Och detta? Och detta? Och detta? Och detta? Och detta? Och detta? Och framför allt detta?
Jo: Jag tycker att det ser ut som ett antal personer, flera mycket tongivande, som inte gillar Yrsa Stenius, men heller inte Ulrika Knutsons sätt att moderera debatter, och kanske inte hennes krävande personlighet eller synbarliga barskhet heller, och kanske inte en del av hennes enskilda texter – och som låter det här kleta sig samman till ett slags slö slentrianhets mot Publicistklubben, PO, PO-systemet, PO-ämbetet och alla därtill knutna i en enda stor twittersk cirkelbevisning.
Det minst lyckade skrevs i Svenska Dagbladet, där det antyddes att det hade varit på sin plats om Ulrika Knutson hade markerat skiljaktig mening gentemot den pressombudsman som hon har varit med och tillsatt.
Så kan man inte göra.
Har man en styrelseordförande-roll och en underställd i en vd-roll, då finns det bara två lägen: Av eller på. Förtroende eller inte. Att säga ”det där var inte bra” i ett offentligt sammanhang är ett oförlåtligt svek av en styrelseordförande som inte samtidigt är beredd att byta ut sin vd. Det som beskrivits som Ulrika Knutsons ”stenhårda” försvar av Yrsa Stenius är alltså under rådande omständigheter inget annat än en självklarhet. Det vore galopperande vansinne av Pressens samarbetsnämnd att byta ut PO just nu, mitt i en storm, och det vore av samma skäl olyckligt om hon avgick. (Det säger jag trots att min uppfattning från fjolåret kvarstår: Det hade nog varit möjligt att hitta en bättre lämpad PO.) Och när Pressens opinionsnämnd inom kort kommer att gå emot PO:s förslag, och fria Expressen för Guillou-publiceringen, så är det i sig inte heller något som helst skäl för Yrsa Stenius att kasta in handduken.
Hon har inte gjort fel för att nämnden går emot henne.
Sådant händer hela tiden i relationen PO/PON. Det är, till hundra procent, business as usual.
För ett par veckor sedan skrev jag en kort text i Sydsvenskan om att det bara är rimligt att saker och ting i mediebranschen just nu omprövas. Allt är ju till salu, allt är uppe i luften. Tusen möjligheter och tusen hot. Desto viktigare då att se upp med alla tendenser till group think. Desto viktigare då att hålla rätt på vad som är vad.
Alltså:
* Ulrika Knutson tar sitt uppdrag som PK:s ordförande ytterst seriöst. Hon är en tänkande, debatterande och intelligent person. Hon är oavlönad. Hon är omvald på ett år ganska nyligen; jag hoppas att hon stannar längre.
* Yrsa Stenius ställning behöver inte omvärderas på något särskilt sätt om det skulle vara så att PON går emot henne.
* Och i mediedebatten har dessa två personer, och alla de institutioner de företräder och symboliserar och alla de frågor de diskuterar och omskriver, rörts samman med elvisp. Det duger inte.
Säg mig ni om ni tycker att jag ser spöken här, men jag har just gett er nio länkar för att visa det jag tycker mig se. Följ dem först.
Du har rätt i sak, förstås. Men jag har på Vassa Eggen enbart skrivit om Publicistklubben, aldrig Yrsa Stenius. Så dina spöken får du jaga på de andra 7 länkarna.
Däremot är jag kritisk till hur Publicistklubben håller på att urarta till en undergångskramande gammeldans, och att Ulrika Knutsson inte riktigt är bäst lämpad att dra ned på tempot i den hambon. F ö borde PK:s ordförande inte vara en frilansare, det är tufft nog som det är att försöka leva på sitt skrivande; att kombinera detta med att leda Sveriges viktigaste publicistorganisation.
… är ett spel med två förlorare.
Mina tankar till varför det ser ut som det gör i debatten just nu har jag skrivit om här: http://samesamebutdifferent.se/2010/04/19/vad-ar-receptet/
Det finns en klyfta mellan dem som ”hänger med” och dem som inte gör det. Den måste vi hantera, inte med grupphets utan med konstruktiva samtal.
Intressant text med viktiga distinktioner.
Olle Lidbom kritiserar Publicistklubben och den kritiken kan naturligtvis jag, som sitter i klubbens styrelse, ta till sig av.
I debatten om publicistikens framtid växer klyftan mellan vad vi förenklat kan kalla nytänkare och gammeltänkare. Istället för att minska och skapa utrymme för konstruktivitet. Publicistklubbens uppgift, anser jag, är den svåra att stå med ett ben i varje läger. Står klubben där får den skäll för en ”undergångskramande gammeldans” men också för att vara teknikflummigt optimstisk – en analog och muntlig kritik jag fått höra om vinklingen på vissa debatter. Publicistklubbens medlemmar tycker helt enkelt olika, vilket är charmen med föreningen.
För övrigt vill jag bara tillägga att Publicistklubben under Ulrika Knutsons ledning gång på gång har haft fullt hus på debatterna; en markant publiktillströmning jämfört med Stig Fredrikssons tid.
Har PK utrymme att arvodera sin ordförande? Vederbörande borde ju ha ett arvode av någon sort.
Mobbing är fel och vi måste alla vara varse om vi börjar ägna oss åt det. MEN jag menar helt öppet, och inte för att vara elak att de debatter jag sett Knutson moderera på Publicistklubben har varit illa skötta.
Jag inser att det är ett svårt arbete och min respekt för Knutson som ordförande och journalist har inte blivit sämre men jag tycker att intressanta tillfällen till diskussion gått till spillo för att hon varit dåligt påläst och inte lyssnat på deltagarna och kunnat ställa följdfrågor.
På vissa poster måste en person vara beredd på att utstå kritik, dock inte mobbing och du har rätt sammantaget är det du visar obehagligt.
@Ola Henriksson, inget är så nedlåtande och arrogant som uppfattningen ” Det finns en klyfta mellan dem som ”hänger med” och dem som inte gör det.”
Men du kanske tycker som du gör för att du inte hänger med? Det måste vi andra i så fall hantera men inte med grupphets utan med konstruktiva samtal.
Så kanske även du en dag kan förstå det rätta. Ja jag är ironisk.
@Jenny Maria Förstår uppriktigt inte varför det skulle vara nedlåtande och arrogant. Har du läst mitt inlägg på samesamebutdifferent?
@olahenriksson Ledsen om jag verkar hård, förutom artikeln på SSBD vet jag inte mycket om dig. Det jag reagerar på är din retorik som jag anser nedlåtande. Du förutsätter utan vidare att ditt sätt att tänka är korrekt och att om alla individer skulle ha samma kunskaper och samma erfarenheter som du skulle de nå samma slutsats som du och du är beredd att visa tålamod med dem som inte nått så långt. Denna attityd finns ofta hos självutnämnda it-gurus (säger inte att du är en sådan) och jag finner inte den smickrande.
Din artikel är ovanligt full av påståenden som ”Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå?”, ”Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före”, ”Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått”
Men om folk inte vill bli undervisade av dig? Människor kanske bara inte håller med dig. Personer har ibland genuint olika åsikter. Jag har inget generellt förtroende för dig eller dina åsiktsgelikar. Tvärtom tycker jag att rätt många som arbetar med nät och webb förefaller på håll vara ett gäng synnerligen självrättfärdiga personer med ovanligt instrumentella åsikter som upprepats, blivit till sanningar, trängt ut självkritik och med den försvinner ofta klarsyn.
Jag tycker man kan hålla sig för god för att mena ”det är synd om er för att ni inte har nått fram till den rätta inställningen som jag har men jag ska ha tålamod med er” Det är inte debatt utan en osmaklig härskarteknik.
Jag säger inte att du är sådan men det är så jag uppfattar din retorik.
@Jenny Maria Det är illa om jag uttryckt mig så tvetydigt och det är tråkigt att bli anklagad för osmaklig härskarteknik när jag bara söker ett svar och ber mina debattglada kolleger om råd.
Jag kräver inte alls att alla ska tycka som jag. Jag försöker i min artikel bara visa på en möjlig förklaring till de skillnader som finns bland dagens journalister och som kommer till uttryck bla i den hårda kritik som riktats mot Publicistklubben.
Jag riktar mig ffa till dem som är snabba till kritik när andra inte ”fattar” (enligt den beskrivning som finns i Mikael Zackrissons första artikel på SSBD).
Jag tycker inte synd om någon. Min förhoppning är bara att kunna bidra till ett bra samtalsklimat där människor med olika åsikter om journalistikens framtid kan mötas.
Och jag som känner er båda som synnerligen bra personer kan bara… säga det: Bra personer. Ni kan utgå från varandras goda intentioner!
@olahenriksson Det kan vara så att jag missuppfattat och förväxlat dig och dina åsikter med personer som har ”de som tycker fel fattar inte-åsikter” Jag ska läsa igen utan fördomar.