Under de åtta månader som har gått sedan min bok släpptes har jag gjort en del uppläsningar och små pappaseminarier och sånt. Oftast för liten eller ingen betalning, ibland enligt bättre tabeller.
Tidigare har jag haft som princip att inte ta betalt för föreläsningar – det har ju då alltid handlat om journalistik, sådant som jag gör på jobbet och så att säga redan har betalt för. Ibland har jag tagit betalt för materialinköp och resa.
Nu har jag börjat vackla i min godhet.
Efter att ha fört diskussioner med flera olika talarförmedlingar har jag nu kommit överens med SAJ om att ingå i deras stall. Det känns som om åtminstone företag och myndigheter kan få betala enligt en fast modell om de vill höra mig – så kan ideella sammanhang, utbildningar och tidskriftsredaktioner som sköts av studenter och så, även i fortsättningen få kostnadsfria besök.
Hela samhället går i professionell riktning. Ideellt arbete blir mindre vanligt (medier undantagna). Jag påstår det utan att ha några som helst formella belägg; det är mitt intryck bara. Jag kan ha fel. Men jag tycker att det är lite synd! Jag tycker om föreningar. Jag gillar att folk säger ”det där kan jag göra”, utan att det finns andra incitament än mellanmänsklighet. Så jag känner mig med andra ord lite kluven när jag nu själv tar ett sådant där professionaliseringssteg. Det blir extremt viktigt att även i fortsättningen ha platser att hjälpa till på, att definieras och definiera andra inte i kronor per timme. Vi får väl se hur det känns framöver.
