Det har därför blivit dags att försöka förutse de olika recensionerna och recensentvalen. Vi tar de sex stora tidningarna. Jag kan förstås inte vara säker på att de kommer att recensera den, men jag tror ändå att kombinationen ämnet och förlaget gör att de flesta ändå gör det.
* Expressen brukar tänka fritt. Till att börja med kanske de inte tänker ”teknik = man”. Så en kvinna i deras vanliga payroll således… MarieLouise Samuelsson? Aase Berg?
* Mina gamla kolleger på DN Kultur har nog lite, lite dåligt samvete eftersom min förra samtidsorienterade bok sågades så hårt av samtidshataren Per Landin. Läge alltså att ge den till en person som kanske har förutsättningar att uppskatta den baserat på ämne och innehåll? Jag gissar: Ola Larsmo!
* Svenskan… där känner jag att jag har lite för dålig koll för att kunna komma med en säker gissning. Risken är stor att de gör en ”ung kille har skrivit bok om teknisk grej, bäst vi ger den till en ung kille som kan tekniska grejer”. Och alla sådana personer kommer känna ett visst behov att poängtera att de redan visste det mesta. (Det blir samma i IT-bubblan och bland de mest hängivna teknik- och mediebloggarna också, föreställer jag mig, de dör hellre än medger att de inte redan vet allt om Silicon Valley…) Men tänk om Mats Gellerfelt av någon anledning har blivit nyfiken! Det vore en nåd eller död att stilla bedja om!
* Min egen tidning? Inte den blekaste aning. Man får inte veta vem som är inkallad som gästrecensent förrän det är kanske någon enstaka dag kvar till publicering. Men eftersom jag två gånger tidigare blivit gästrecenserad av skribenter tillhörande Expressen kan jag vara säker på att så inte blir fallet den här gången.
* Aftonbladet: Martin Aagård är mer än tänkbar. Förstås. Petter Larsson skulle jag kunna tänka mig, eller kanske Peter Kadhammar om han själv är nyfiken på ämnet?
* Så har vi Göteborgs-Posten också, och där är jag faktiskt helt chanslös, jag läser inte GP varje dag och känner inte att jag har tillräcklig koll på vilka skribenter de har att välja på. Men eftersom Gabriel Byström, kulturchefen, har skrivit ett par större artiklar om Google så är han ju så att säga redan inne på ämnet. Kanske han då.
Ang. SvD: hate to say it Andreas, men så ung är du inte (kommentar jag fick f två år sen fr kollega när jag själv tyckte jag var hyfsat ung)
Det har du jävligt rätt i. Snart 35, det finns en hel generation medieslynglar under oss…
Känns nervöst va?
Jag kunde svara nej, men då ljöge jag! (tveksam verbform där…)
Enligt en undersökning som TT rapporterade om för några veckor sedan betraktas man i Sverige som ung ända tills man fyller 35. 34 är alltså fortfarande ungt, så unge herr Ekström har helt rätt.
Det var ju inte med nån jättefet marginal…
En del författare jämför bokskrivande med barnafödande, kan säkert stämma.
Håller tummarna för bra recensioner!!
Barn är på alla vis större och viktigare… Men roligt och spännande är det. Recensionerna blir förmodligen positiva till språk, pedagogik och projektet som sådant, och de invänder säkert emot det som saknas och inte känns helt fullständigt. Sådant finns, det tycker i alla fall jag. (Dessutom kan jag tänka mig att en eller annan ogillar att jag själv förekommer i boken, att jag gör det till ”min” resa liksom. Men det var det självklara sättet – en berättelse som innehåller så mycket maskiner och så många ”fikabordsamtal” måste ges alla personliga drag och allt kött och blod som är tillgängligt…)
Måste vara en känsla att få första exet i handen, ”detta är min bok”. Jag hade nog också valt samma grepp, tror att det blir bra mycket lättare för läsaren genom att följa din resa, din upplevelse.
Liv och must liksom.
Känslan av första exemplaret är superspeciell, men blir mindre och mindre för varje gång. Första gången höll jag på att gå av på mitten. Den här gången tog jag lite extra långa steg dit där jag visste att boken fanns, och mådde extrabra i trettio sekunder av blädder och feeling. Jo, det är inte dumt!