Galenskapens gränser är inte absoluta, tror jag Maja Lundgren ungefär sa i en intervju.
Kan man vidga det? Kan man säga att alla de där diagnoserna som vi talar om som psykiska sjukdomar eller neuroser eller vad vi nu använder för benämningar… är gradvisa? Det kanske man redan gör. Jag vet inte. Jag har aldrig haft någon psykiskt sjuk person på riktigt nära håll, om man undantar de äldsta, där fanns en Alzheimer och en kraftfull åldersdepression. (Jag reserverar mig för all formalia här, alla exakta benämningar.) Eller så har jag det? I tonåren hade jag en kompis som faktiskt höll på att dö i anorexi. Hon är okej nu.
Och så har jag en vän som har fått diagnosen bipolär, typ… ja, om det är typ ett som är den lindrigaste. Helt under kontroll nu, såvitt jag kan bedöma. Det var svårt att stötta honom när han var låg, men att stötta en låg människa har nästan alla trots allt prövat. Hur stöttar man någon som är hög? Det är bland det svåraste jag har försökt att göra: Du är för glad, mannen. Det här är inte normalt. Det är nog bäst att du tar medicin så att du inte är så väldans… glad.
För en tid sedan, i vintras någon gång, skrev Isobel om sin tendens till bipolaritet. Eufori och bottendepp i hastiga svängningar. ”Tendens”, inte ”diagnos”. Självförtroendesvängningar.
Jag har tänkt på det och känner igen mig i det. Jag är känd bland vänner som inte känner mig riktigt väl för ett okuvligt gott humör och en okuvlig energi. Bådadera dessa egenskaper är inte riktigt rätt beskrivna. Det finns massor av sätt att kuva både humör och energi hos mig, och jag är ganska bra på att själv vålla det också.
När jag är riktigt ledig, alternativt hemma med en fyradagarsförkylning, drabbas jag lätt av tomhetsleda. Jag gör ju ingenting. Om jag kanske måste sätta mig vid datorn en halvtimme trots febern så mår jag mitt bästa på hela dagen. Ofelbart.
Ändå orkar jag inte hålla på så jämt. Jag gör ju bara inte det. Jag har varit trött i snart tre månader nu, ända sedan Kamerun. Jag tog ut mig totalt under några få månader av bokskrivande, och var under den tiden extremt lycklig. Lite som den där scenen i jag tror det är ”Sänkt sedebetyg”, Vilhelm Mobergs uppväxtskildring, där den unge drängen utvecklar ett slags längtan och njutningsplåga i riktigt hårt arbete, i att känna maskineriet i full utväxling. Jag känner igen mig precis i det. I höstas testade jag hur mycket jag kunde gasa, hur mycket jag kunde förmå mig själv att göra en grej till och en grej till, jag provade var absolut max ligger.
Nu vet jag det. Det var häftigt. Jag längtar tillbaka och jag vill aldrig någonsin göra om det.
Den trötthet jag känner är respektingivande, i brist på ett bättre ord: Jag blir lite rädd för den. Passa dig jävligt noga nu. Det är det raka budskapet från min kropp.
Jag har gått upp mina typiska tre-fyra kilo. Det fanns inte utrymme att neka mig godis, det var omöjligt för mig att vara hungrig. Och träna hann jag absolut inte. Min relation till vete, särskilt, är enormt stark och destruktiv.
Så där sitter jag och tittar på boken och känner mig stolt. Ändå känns tungan liksom svullen, som om jag hade ätit för mycket rumstempererad laxmousse och det bara fanns lika rumstempererat mineralvatten att dricka. Det är kvalmigt här inne. 19 grader på termometern, det känns som 29. Jag tar upp och läser en bit ur första kapitlet. Tempot är precis rätt, språket sitter, berättelsen berättar sig själv. Så tittar jag på det sjunde. För många komponenter, spruckna fogar, uppenbart flyttade stycken. Det är exakt samma stil, den är bara inte lika bra där. Jag ser en vanlig idiotkommentar på ett forum, sådant som numera inte ens kan ta sig förbi min iris, men just den dagen gör den det, och fastän jag samma timme får ett långt mejl med detaljerat och översvallande beröm så låter jag det väga lika.
Söndag eftermiddag och inom loppet av tio minuter går jag från solig, stolt vila till ett slags akut minidepression där jag fysiskt bara vill lägga mig under ett ljustätt överkast till en bekväm säng. Te vill jag ha också, det är det enda positiva jag kan komma på, det enda jag längtar efter. Barnen får mig att skratta också förstås, det är ofelbart, min yngsta dotter är två och ett halvt och inne i en gränslöst rolig och teatral period. Hon lånar fraser och ord, sätter samman, testar, hamnar fel, förstår att hon gör det och skrattar åt sig själv, uppvisar en självdistans som jag undrar om jag någonsin har haft.
Tendens till bipolaritet? Jag ska fråga Isobel mer om det, och kanske er också. Ska vi göra det till en diskussionsdag, vill ni det, om era erfarenheter av ”relativ” bipolaritet, ”relativ” depression? Snabba humörsvängningar? Om ni ändå nu har läst ända hit?
***
I vilket fall som helst kan ni se mig hålla både låda och masken och det goda humöret i perfekt förväntad massmedial balans (för det är jag överjävligt bra på) i SVT klockan 18.15, då jag sitter i ”Go’kväll” i studion i Umeå.
Jag har aldrig tänkt på min egen ”svängiga” personlighet med sådant språkbruk som ”bipolär”, men kan säga att jag känner igen mig mkt väl i din beskrivning. Om man nu kan ha ”lite ont” eller vara ”lite snuvig” kan man väl vara ”lite” av någon psykiskt också rimligen?
Bromsa lite nu och lyssna på kroppen och själen. Försök göra ingenting. Att ge ut mycket av sig själv tömmer en på kraft och energi. Man har rätt att vara trött, rätt till återhämtning har jag fått lära mig. Gläds åt allt du åstadkommit. Det är ju bra!!! Framför allt gläds åt den människa du är, inte bara över vad du gör. Kram!
Tidsandan kanske – man är vad man producerar och presterar? Ingen produktion = ingen kommentar…leda… eller jag vet inte. Men arbete är så konkret om man jämför med resten av livet. Det är liksom lättare att lyckas med små avgränsade projekt med en tydlig tidsram…
Tidsandan tror jag mycket på som delförklaring: projektifieringen av allt vi gör. Som i och för sig passar min personlighet rätt bra, tydlig början, tydligt slut, inbyggda växlingar.
Bipolaritet finns inom alla, säger läkare jag känner. Det tror jag med. Jag tror även på gradvisa diagnoser, efter samtal med min psykiater.
Det vore konstigt om en efter ett större projekt inte får en släng av poststress i någon form. En tömmer sig och troligtvis är det jätteviktigt hämta andan något innan en lägger i högre växel igen.
Konsten är att finna balansen mellan göra och vara, vilket verkligen är en konst i vår tid.
Projektifiering och att livet ska vara som ett avsnitt av Vänner. Indelat i tydliga delar där ett problem blir löst på 26 minuter.
Hög igenkänning i det du beskriver. Det känns som att kreativa och produktiva människor lätt hamnar i det här ekorrhjulet, där man ”varvar upp” för att hålla deppigheten på avstånd, för att till slut landa mer eller mindre kraschartat i ren utmattning.
Vårt samhälle uppmuntrar tyvärr detta beteende, så frågan är om inte vissa diagnoser kommer att betraktas som ”normalt beteende” om ingen drastisk samhällsförändring inträffar?
Tyvärr är den utmärkta dokumentären ”Konsten att vara människa” bortplockad från SVT Play, men kanske finns den tillgänglig via någon mindre nogräknad överföringstjänst för rörligt material?
Rekommenderas!
Jag håller med, den är fantastisk. Jag skrev en text om den då den sändes i tv:
http://sydsvenskan.se/kronikorer/andreasekstrom/article627105/En-langsam-protest.html
Jag känner en stark tvekan inför begreppet tendens till bipolaritet.
Det är klart att vi alla kan pendla i humör, i energinivå. Jobba som illrar i några månader och sen vara låga.
Men det är så fruktansvärt långt till att verkligen vara bipolär.
När man inte är ”lite låg och energilös” utan i ett helt år bara orkar gå ur sängen för att man måste planera hur man ska ta livet av sig. När man inte är ”lite för glad” utan har fullständigt gått i spinn, babblar så ingen hänger med om den senaste fantastiska idén.
Det råder liksom ingen tvivel om att en människa i sån manisk respektive depressiv fas behöver kvalificerad vård.
Jag har svårt att se varför en frisk människa behöver ett sjukdomsbegrepp för att förklara att man är utarbetad, låg, är inne i en seg period, respektive går på högvarv, har flyt, hjulen rullar lite fort nu.
Räcker inte det?
Jag har under min graviditet upplevt ett jämnare humör än vad jag någonsin kan påminna mig om att jag upplevt, så jag måste ju utgå från att mina annars ganska kraftiga humörsvängningar är hormonstormsrelaterade. Annars har jag en tendens att hamna i avstängd-mode där jag känner precis ingenting i långa perioder. Inte glädje, inte ilska eller sorg, bara ingenting – perioder när man i princip bara jobbar och sover och lite grann glömmer bort att andas. De är ganska skrämmande, särskilt nu när det är en liten unge på gång – för hur hanterar man de perioderna i ett sådant, helt annat, läge i livet?
Emma: Jag tror absolut att graviditet kan medföra enorma förändringar. Och inte bara hos den blivande mamman. Det finns ingen större beslutad förändring i livet än den att bli förälder. För mig har väl problemet varit en lite glappande självbild kanske: Idén om mig själv som ständigt gladlynt och energisk har väl jag också anammat och gillat. Men den skapar en förväntning som är svår att möta.
Emma,
det går att hantera en låg period med KBT – det går utmärkt att pröva på egen hand. Man behöver inte vara ”sjuk” för att ta tag i sin situation med beprövade metoder istället för att bara gå och höra sig själv och omvärlden säga att man borde rycka upp sig.
Det jag brukar känna vid depressioner och låga perioder är att jag förlorar framtiden, har inget att se framåt mot, vilket gör tillvaron mer meningslös. Dessutom blir tänkandet mer negativt ”det går aldrig”, vilket går att lära om sig.
Man kan börja med enkla saker, som att varje kväll påminna sig tre bra saker som hänt/som man gjort/som man känt under dagen. Man kan fundera över vilka drömmar och mål man har i livet. Arbeta med att formulera delmål, och göra en plan för vad man ska ta itu med den här veckan. Kanske ska man ta reda på mer om den där utbildningen man drömmer om. Kanske gå på massage och stimulera sina sinnen, njuta av ett besök på museum.
Med en liten unge har du en lysande anledning att både njuta av nuet, och att glädjas åt framtiden
Andreas: Jo, bilden av sig själv som gladlynt och energisk omfamnar man ju rätt gärna. Min egen självbild fick sig en liten törn när jag insåg att andra såg mig som roligast i perioder när jag egentligen varit som lägst. Man blir lite tråkigare när man mår bra, helt enkelt. I alla fall blir jag det.
Karibien: Tack så mycket för tipsen! Provade KBT ett tag faktiskt, men jag och just den terapeuten (eller vad de nu kallas) klickade inte riktigt. Däremot fick jag med mig en hel del bra verktyg, och vetskapen om att mitt må-dåligt i mångt och mycket handlar om tankar som skenar iväg och skapar osanningar i huvudet betyder mycket. Får man stopp på dem i tid, och (igen) får insikten om att tankarna har noll och ingen bäring på riktigt, jag HAR det ju bra – då är det lättare att vara mitt i och i nuet.
Nej, du är inte bipolär. Du är fullständigt normal (om än något hypokondriskt lagd), men pressar dig till ditt yttersta lite för ofta och får betala för det i perioder då du helt enkelt inte orkar hålla samma tempo.
Emma: I lägre perioder blir man kanske mer bekymrad över hur andra möjligtvis tolkar en också.
JennyG: Du har helt rätt. Förstås.
Jo… Och det leder ju i förlängningen till att man anstränger sig lite extra för att vara jävligt rolig, glad och energisk. Och kanske känner sig extra tom och trött efteråt. Det är ju trots allt ett inte särskilt avslappnat förhållningssätt till omvärlden.
Men när du nu känner att det barkar åt skogen med humör, trötthet, känslighet för kritik och allt det där – lyssna ordentligt på signalerna! Det är superviktigt! Ta en lunchpromenad i solen, träna, vira in dig i fin musik, läs något roligt (David Sedaris When you are engulfed in flames rekommenderas!), se något lättsamt, umgås med din roliga unge. Beröring, mörk choklad, rött vin och skenet från en brasa eller tända ljus ska också höja nivån på alla möjliga lugn- och gladmedel i kroppen har jag hört.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver och precis som många säger här i kommentarerna så tror jag att det är viktigt att ta kontroll över sina tankar. Synapserna i hjärnan är gjorde för att sända signaler hela tiden och när samma signaler skickas flera gånger blir det som upptrampade spår där signaler gärna skickas igen. Gör man ingenting aktivt för att bryta mönsterna kan hjärnan skena iväg och man själv hänger bara med utan att styra. Kanske är det en anledning till varför det är bra att testa nya saker regelbundet.
Jag tycker också att det är spännande att KBT och hjärnforskning någonstans här möter upp med tusenåriga buddhistiska traditioner. Om jag förstår det rätt går meditation och ”mindfulness” mycket ut på just detta, att ta kontroll över sina tankar och se dem för vad de är så att de inte drar iväg med en. Jag gillar när olika människor kommer fram till samma slutsatser på helt skiljda sätt.
Varje tid har sina diagnoser.
Se på utbrändhet eller mer adekvat utmattningsdepression.
Olof: Jag tycker som du att det är fascinerande med, i alla fall delar av, KBT. Men att ta kontroll över sina tankar blir för kontrollerat. Igen.
Att släppa kontrollen på sina tankar är en mer befriande tanke…
Läs åtminstone Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” innan du självdiagnosticerar dig med bipolaritet.
Andy: Jag ger inte någonstans i blogg eller efterföljande diskussion mig själv någon bipolaritetsdiagnos.
(Anns bok är mycket bra. Jag har läst den.)