Sitter på X2000 som i dag tycks vara ett slags politikerexpress: bara i min vagn sitter Inger Davidsson och Mona Sahlin och en före detta minister vars namn jag inte kan komma ihåg hur mycket jag än grubblar. Dags för bildgooglingssystem…
I går kväll var min bok och jag ute tillsammans för första gången. Jag är så enormt lättad. Det gick jättebra. Oktavilla hade i sitt evenemang Webbfredag bjudit in ett hundratal kolleger från andra webbyråer. De bjöd på mat och öl och gjorde snabbt om sin industriliknande arbetslokal till det perfekta fredagsmingelmyset. Först hade de tänkt sätta mig i en läsfåtölj, men så knäckte någon den geniala idén att hämta en hög byggstege i stället. Så uppflugen på den stod jag när jag för första gången läste saker ur boken för publik.
De var generösa med feedback, frågor och debattvilja, både under tiden och efteråt. Nästan alla de böcker jag hade med mig gick åt. Och det var väl först efteråt, med en känsla av överväldigande trötthet, som jag riktigt ville erkänna för mig själv hur nervös jag var inför det här. Det var ju ett slags premiär, och inför den mest sakkunniga publik man kan tänka sig.
Något säger det väl också om den känslomässiga investeringen i den här boken. Det är lite annorlunda den här gången jämfört med tidigare, jag är osäker på varför. Jag vet bara att jag känner så intensivt att om jag någon gång ska bli läst, så önskar jag att det är nu.
Det här, förresten, är en smått legendarisk vägg i arkitektursammanhang: den är alltså byggd av buntade tidningar. En liten stödvägg bakom finns det, men i princip består hela väggen av tidningspapper som dessutom sticker ut på andra sidan. Coolt, coolt, coolt.
***
Och så slutar vi dagens blogg med en notering om Anders Glenmarks blåsarrangemang till Orups och Karin Wistrands duett ”Stanna hos dej”: Det borde upphöjas. Han borde få något slags pris för det. Så enormt musikaliskt att jag börjar småfnittra där jag sitter i min tågkupé.
