* Hanna Flodr gick till veterinäryrket.
* Kalle Dixelius gick till PR-byrå.
* Eva Kvanta gick till… Asien?
* Staffan Dopping gick till Försvarsmakten. (Men gör något annat nu? Eller?)
Vårt yrke må vara överbefolkat, eller vad det heter, men det betyder inte att det finns ett överflöd av stor talang heller. Det ska aspirerande journalistikstudenter med hängande huvuden komma ihåg, och kanske en eller annan riktigt duktig som ibland kanske är sugen på att komma tillbaka? När jag twittrade det här i går i kortform fick jag ett sorgesamt påpekande från Ossi Carp på DN: Vänta ett par månader, så kan den där bloggposten bli längre. Eller en följetong.
Åsa Crona är för mig och många andra större än nästan alla i den generation av krönikörer och fast-thinkers som stormade svensk genusdebatt (i mycket vid mening då) efter 1999. Välformulerad, analytisk, personlig utan att i första hand bli privat – just hennes förmåga att skriva om konflikter i en familj, om outtalade spänningar, om det som idag klichémässigt ses som ”unga-tjejer-frågor” utan att bli hämndlysten och utagerande mot föräldrar och närstående skiljer henne tydligt från Skugge och hennes epigoner. Sists jag hörde om henne pluggade hon på Socialhögskolan i Stockholm; hon har inte varit synlig i mainstreamjournalistiken på mycket länge. Den bästa förklaring jag kan komma på till att hon försvann är att hon antingen var för kompromisslös eller inte ville sälja in sig på det våldsamt personkliga/fejkprivata sätt som är nödvändigt för att göra katriär som ”åsiktsjournalist” i kvällspressen idag. DN hade hon nog redan under 90-talet blivit alltför radikal för.
Rolf Lindborg saknar jag också, han blev på ett sätt den siste av sin art. Och Peter Nilson, även om han inte var yrkesmässig journalist så var han oersättlig.
Ja, Åsa Crona! Som jag saknar henne!