Att vara med i radio

Jag föreställer mig att folk som på olika sätt medverkar i massmediala sammanhang gör det på helt olika vis. En del improviserar, andra använder knep, ytterligare andra förbereder sig. Mest av allt försöker jag använda metod nummer tre.

I dag, bara för en liten stund sedan, var jag med i ”Nya vågen” i Sveriges Radio, det är ett kulturmagasin, och diskussionen handlade om kritikern Andres Lokko vars samlade verk utkommer i veckan. (Anledningen till att just jag inkallades för detta var praktisk: Aftonbladet har bett mig att vara gästrecensent för volymerna, vilket väl Nya vågens redaktion kollade. Hur annars få tag på någon som läst böckerna före utgivningsdag?)

Det vanliga är att man får ett mejl eller ett telefonsamtal från redaktionen i fråga, med några grundläggande frågor kring vad vi ska prata om. Jag kopierar över de där frågorna i ett vanligt dokument och sätter mig och skriver ner några utkast till svar. Sedan tar jag med mig datorn in i studion, trippelkollar att ljudet är avstängt, och så läser jag vid behov innantill från mina skrivna svar. Det går förstås inte att göra konsekvent, samtalen är aldrig så detaljstyrda, men åtminstone några saker brukar jag kunna använda. Här nedan är vad jag hade med mig in nu för en stund sedan. Sändningen kommer att läggas ut på webben inom kort, och då visa att jag kanske fick användning för en tredjedel eller något i den stilen.

Vad särskiljer Lokko från andra nöjesskribenter?
– Att han har hållit fast i samma ämne så länge, och till stor del samma huvudpersoner också. Får jag läsa orden ”Paul” och ”Weller” efter varann en enda gång till i mitt liv…

Varför väcker Andres Lokko så starka känslor?
– För att han är så politisk. Elitistisk vänster. Och för att han är så väldigt fördömande gentemot artister han inte gillar, och dessutom mot människor som gillar artister som han inte gillar. – Jag kan personligen tycka att han går för hårt fram många gånger. Ska man verkligen tala om svalda cyanidkapslar och någon misshaglig artist på samma gång? Ska man driva linjen att det är nödvändigt att supa ner sig hårt och bestämt för att man har råkat se en bild på en artist, för att hamra hem poängen att man inte gillar denna artist?

– Han är också väldigt nyanslös. Låtar är det bästa som har hänt sen han var fjorton år och drack läsk för första gången, liksom. Aldrig en trea plus.

Varför är det så många killar som älskar Lokko?
– Det är en intressant fråga, men jag är inte säker på att jag har något intelligent svar på det. Vet man säkert att det är så? I så fall kanske för att han huvudsakligen skriver tillsammans med män och huvudsakligen skriver om män.

Hur mycket ironi finns det i den här utgivningen? Jag tänker på omfånget, bildspråket, titeln o s v.
– Självdistans tycker jag att det finns. En sådan här sak kan ingen göra på hundra procent allvar, det kan jag inte tänka mig.

Vad har hänt med den pretentiösa nöjesjournalistiken efter Lokko?
– Man måste definiera ordet ”pretentiös” först. Jag ogillar det ordet eftersom det antyder att det skulle vara dåligt av i det här fallet Andres Lokko då att försöka sig på något som ligger på en nivå där han tidigare inte har rört sig. Är det pretentiöst av Andres Lokko att skriva manus för Dramaten bara för att han har skrivit i poptidningar förut? Det tycker jag är en värdelös kultursyn. Det är väl bra att han och alla andra lägger ribban lite högre i dag än i går?

Håller texterna för omläsning?
– De flesta gör inte det, men det är väl inte det som är poängen heller. Detta är ju ett slags diskofili i bokform, det är längtan efter den obskyra B-sidan, reinkarnerad i ett boktryck. Och så finns det en del texter, framför allt de nyare, som är högklassiga. En essä om Margaret Thatcher. En om Michael Jackson.

Har ni några favoriter?
– Min eventuella favorit är inte med i boken. Det är en ganska nyskriven spalt i Svenska Dagbladet som handlar om Andres Lokkos ambivalens inför fenomenet Henning Mankell. Den är fruktansvärt rolig, om än i elakaste laget kanske, och den är effektiv eftersom den obönhörligen sätter den egna känslan och det egna omdömet på spel. Sedan gillar jag en om varför musikjournalister inte får ha körkort. Den är flippad och rolig och aktuell och egen. Och så finns någon enstaka grej från Killinggängets produktion med, och det fångade mig eftersom Killinggänget är så angelägna om att framstå som ett skrivkollektiv. Här säger Andres Lokko ”men den här biten är min!”, om ett av de mest diaboliska stycken text som Killinggänget har producerat. Det är lite roligt. Det är ett brev från ”Fyra nyanser av brunt”, där mamman i familjen säger upp sitt ansvar för sitt fadderbarn i främmande land. Det är en text som får skinnet att vilja lossna när man läser.