Förr i tiden skrev jag en journalistisk dagbok. Bara för mig själv, inte att dela med någon. I den gjorde jag anteckningar om saker jag såg, ville, märkte och missade.
Tanken var väl att systematisera erfarenheterna på något vis. Att lära mig att känna igen journalistiska situationer, så att erfarenheterna kunde tillämpas. Samtidigt tittade jag mycket efter förebilder, efter organisationsfrågor, efter strategi och utveckling och utgivarärenden, allt i en girig vilja att fatta så mycket som möjligt.
Jag skriver ingen sådan dagbok längre. Jag skriver här. I stället, höll jag på att säga, men jag är inte alls på det klara med om de här skrivplatserna är utbytbara storheter. Det är de förmodligen inte.
Den stora begränsningen ligger förstås i att jag här inte skriver om Sydsvenskans strategiska arbete eller interna diskussioner – vilket är precis sådant som jag skulle skriva om i en återupptagen journalistisk dagbok.
I dag står Sydsvenskan starkare än på många år, trots nedslående TS-siffror. Vi har gjort stora strategiska satsningar och investeringar, och sopat upp massor av sådant som tidigare varit eftersatt. Ändå är det så frustrerande mycket kvar att göra, så otroligt mycket ett klassiskt papperstidningsföretag måste arbeta med för att vara i takt med tiden.
Men för vidare detaljer om detta hänvisar jag till… ja, tyvärr. Det kan inte bli mer än så här.
Fast å andra sidan: Carl Bildts blogg måste ju vara den mest remarkabla öppenhet med det dagliga arbetet som ministermedlem som någonsin publicerats i realtid. Kan han, så borde kanske vi på Sydsvenskan också kunna, ännu mer, öppna tidningen och berätta om hur vi diskuterar, hur vi tvekar, hur vi till slut beslutar.
