Birger, reporter

Kul i går, att bli intervjuad av Birger Schlaug. Detta alltså för tv-programmet ”En bok, en författare” som ska sändas senare i vår. Han var både bra och dålig. Bra eftersom han hittade brännande samtalsämnen, några av bokens kärnfrågor. Dålig eftersom han fortfarande är politiker i samtalet framför kameran – att säga ”Är inte detta som Östtyskland?” eller ”Är inte detta som 1984?”, vilket inte är ordagranna men ungefärligt återgivna frågor från inspelningen – är inte bra journalistik, det är bara tendentiöst.

Efteråt sammanfattade han min bok som ”i det närmaste okritisk”, men det hade han i alla fall vänligheten att inte göra i själva programmet. ”Det beror väl på varifrån man kommer”, sa han, och joråsåatt, det tror jag också.

Det ska bli intressant det här: det kommer att finnas människor som tycker att jag målar fan på väggen och människor som tycker att jag är alldeles för snäll. Vilket ju på sätt och vis är vad jag hoppas. En totalt enig läsning vore förödande tråkigt, och inte bra för den fria debatt jag hoppas på, och för de kommande svenskspråkiga Googleböcker jag hoppas vi får se från andra skribenter under de närmsta åren. (Jag har gett två exempel på sådana framtida böcker här, komplett med förslag på vilka författare som borde skriva dem.)

Icke desto mindre säger min lemon twist inför språkröret emeritii dom något om den känslomässiga investeringen jag har gjort i det här projektet och i den här boken: Jag kommer att bry mig om hur den tas emot, verkligen bry mig om det.