Välkomna till det tredje seminariet om kläder och accessoarer för redaktionellt bruk. Vi ska i dag tala om ett mentalt attribut, en sorts förvärvad kulturell anpassning, som ofelbart kryper sig in i en viss yrkesgrupps personlighet.
Jag talar, naturligtvis, om den så kallade nattchefshumorn.
Nattchefer är inga elaka människor. De arbetar direkt i produktionen. De måste ha överblick och detaljkoll på samma gång. De måste kunna ta både folk och beslut. De måste hålla en stor grupp människor med olika viljor i stridbart skick.
Alltså måste de skaffa sig någon typ av försvarsmekanism, det förstår ju var och en. Annars skulle de behöva föras i väg i vita tröjor med ovanligt långa ärmar efter ett halvt pass – och det är en typ av accessoar som nog ändå får sägas vara ganska ovanlig på svenska redaktioner. Än så länge.
Så. Mellanchefshumorns signum är att den ska vara avväpnande, maktpåvisande och arbetsdrivande.
Ett autentiskt (möjligen lätt redigerat) exempel som jag själv är mycket förtjust i:
”Hej Andreas, det är Karl Karlsson på natten här.”
”Hej!”
”Jo, jag tänkte bara fråga hur det var med dig? Hur du har det nu för tiden?”
”Ööhhh… jodå. Tack bra? Själv då?”
”Tack bara fint.”
”Jaha, vad bra.”
”Jorå. Och…eee… när jag ändå har dig på tråden så tänkte jag fråga när du tänker lämna den där faktarutan som du har utlovat till det där statistikjobbet om spritinförsel!?!?”
”Haha, den kommer nu. Jag lovar.”
”Då får jag önska en fortsatt god kväll!”
(Vänligt pålagd lur, absolut inte påslängd.)
Detta är mycket skickligt genomfört. Observera hur Karl Karlsson (en pseudonym för Bo Teglund, förresten) tydligt avkräver mig någonting samtidigt som han markerar sin arbetsledande roll – men ändå visar omtanke, och gör det omöjligt för mig att inte börja skratta. Alltså har jag blivit tillrättavisad, men går ändå glatt åstad för att fixa det jag har missat. Enastående.
Nästa gång ska vi tala om en verklig klassiker: fotografvästen.
